Biskoparnas uttalande om samkönade vigslar skadar ekumeniken

Mycket har redan sagts om Svenska kyrkans biskopars text ”Vägar framåt” som publicerades den 22 april. Texten beskrev de åtgärder man tagit fram för att ”att alla blivande präster med glädje och av fri vilja ska viga både par av samma och olika kön”.

Ett perspektiv har färre kommenterat, nämligen det ekumeniska.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Flera gånger varje termin möts i regel kyrkoherdar, präster, kårledare och pastorer i Sveriges städer. Kanske inmundigar de en pastorsfrukost tillsammans, ber, förbereder gemensamma gudstjänster – kanske just en pingstdagsgudstjänst nu på söndag – eller utvecklar det redan omfattande gemensamma sociala arbete som kyrkorna på många platser står samman i.

Vad gör biskoparnas uttalande om att alla deras blivande präster som inte vill viga samkönade par kan behöva själavård eller terapi med dessa oftast väldigt goda, respektfulla och viktiga lokala möten?

För många uppfattas själavård som ett stöd i personliga eller andliga svårigheter. Och även om terapi i dag används i bredare mening än behandling av sjukdom, är det fortfarande ofta ett begrepp starkt kopplat till vård av ohälsa och sjukdom för att om möjligt bli frisk.

De allra flesta samfund i Sverige viger inte par i samkönade relationer. Innebär det också att Svenska kyrkan anser att frikyrkopastorer, kårledare i Frälsningsarmén eller präster i Katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor därför också är i behov av själavård och terapi?

Hur upplevs biskoparnas uttalande i det viktiga rum som Sveriges kristna råd utgör för det gemensamma kristna vittnesbördet i Sverige?

Det är helt centralt och avgörande för alla kyrkor att instämma i biskoparnas uttalande om att alla kyrkliga ledare ”ska ha en personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn, med respekt för varje människas värde och värdighet.” I alltför många sammanhang och situationer har det skett övergrepp mot människor där denna respekt för värde och värdighet i dessa frågor helt har saknats.

Men det är lätt att instämma med den profilerade kyrkoherden i Gand församling i Den Norske Kirke (DNK), Vidar Mæland Bakke, som i en kommentar till i tidningen Vårt Land anser, precis som den prästkandidat som Dagen intervjuade nyligen, att det är tämligen nedlåtande att tala som om präster behöver terapi och själavård för att lära sig bli liberala i denna fråga. Mæland Bakke är också en av tre kvarvarande kandidater att bli just biskop i Stavanger. Även om han är säker på att det finns en välmening bakom, så upplevs detta ovanifrån och ner, enligt honom.

Preses inom DNK, biskop Olav Fykse Tveit, är försiktig med att ha åsikter om Svenska kyrkans biskopars agerande. Men han säger till tidningen att det är främmande för DNK i den situation de befinner sig i. Där är man tydlig med att kyrkan lever med två jämställda äktenskapssyner.

Den starkaste reaktionen från det norska kyrkliga landskapet uttrycks i form av en kommentar i tidningen Vårt Land 28/4, skriven av religionsredaktör Elsie Kruse. Under rubriken ”Recept på polarisering” anser hon att biskoparnas uttalande har en prägel av totalitärt synsätt på frågan om samkönade vigslar som är på gränsen till manipulerande. Hon är också bland de första att säga att detta påminner om omvändelseterapi och anser att biskoparna sjukförklarar sina åsiktsmotståndare.

Kritiken är sylvass och blev denna dag förstasidastoff i den stora kristna dagstidningen, som annars inte är känd för att vara särskilt teologiskt konservativ. Och även om begreppet omvändelseterapi kanske inte är den bästa parallellen, är det lätt att hålla med henne.

Det norska kyrkliga landskapet är intressant i sammanhanget. Väckelserörelserna på 1800-talet som i Sverige i stor grad blev frikyrkliga, blev i Norge inomkyrkliga. Dessa rörelser hade dessutom ett enormt missions­engagemang, vilket inneburit att relationerna till lutherska systerkyrkor runt om i världen är mycket starka.

Det har gjort denna lutherska kyrka bredare och gett henne en helt annan erfarenhet av att leva med spänningar. De svenska biskoparnas agerande väcker med andra ord också reaktioner i det lutherska internationella samarbetet, och då inte bara i de största lutherska kyrkorna i exempelvis Etiopien eller Tanzania, utan också på närmare håll.

Så vill biskoparna övertyga alla
präster att viga samkönade par

Det är beklämmande att biskoparna i Sverige reagerade så ogenomtänkt på mediernas granskning under våren. Det vore på sin plats att de beklagade och tog tillbaka sitt uttalande om behoven av själavård och terapi, eftersom dessa uppenbart för många leder tankarna till en nedvärderande och patologiserande syn också på kollegor i andra kyrkor.

Det skulle visa att de också vill bidra till en kyrka och ett samhälle som talar respektfullt om människor som inte delar deras uppfattning i stället för att, som nu, öka polariseringen. Sådana ledare har inte Sverige för många av.

Det skulle också bättra på samarbetsklimatet i de många och viktiga rum där kyrkor möts såväl inom den lutherska kyrkofamiljen internationellt som vid pastorsfrukostar runt om i Sverige.

Prästkandidat: Biskoparna har en nedlåtande
syn på oss som inte viger samkönade par