Ledare
Miljöpartiets Amanda Lind
borde tala mer om sin gudstro
Erik Helmerson: De gröna har en politisk styrka och två svagheter
Amanda Lind, Miljöpartiets språkrör, säger att hon alltid stått i dialog med Gud.
Natanael Gindemo
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
En del partiledare ”vägrar svara på quizfrågor” i SVT:s ”Fördomsshowen”. Andra vet inte var Gävle ligger eller vad ett hektar är.
Då är det uppfriskande när Miljöpartiets språkrör Amanda Lind i Dagens partiledarintervju fördjupar sig i den nya bibelöversättningen och den teologiska skillnaden mellan frestelse och prövning i ”Herrens bön”.
”Så länge jag kan minnas har jag reflekterat över trosfrågor”, har prästdottern Lind sagt till tidningen Inblick. ”Jag skulle säga att jag alltid har stått i konstant dialog med Gud.”
Samtidigt märks att Lind inte älskar att tala om sin kristna tro. Man får ofta intrycket att hon håller tillbaka, att hon är rädd för att skrämma bort sekulära väljare, och kanske sådana av annan religion.
Det är synd. Förutom att Sverige och västvärlden är inne i en ”Jesustrend” med större nyfikenhet på kristen tro är det viktigt med frimodighet inom kristenheten. Också ateister tenderar dessutom att respektera den som inte skäms för att förklara sin tro.
MP förknippas fortfarande med 2010-talets wokevåg.
De gröna har inför valrörelsen en styrka och två svagheter. Styrkan är att de mer än något annat parti förknippas med en ödesfråga: klimatet. För varje ny naturkatastrof orsakad av klimatförändringar – och för varje gång Tidöpartierna beter sig som klimatförnekare – kommer MP att kännas mer relevant för väljarna.
Svagheterna är dels att de hårt låst fast sig vid Socialdemokraternas sida av politiken, dels att partiet fortfarande förknippas med 2010-talets wokevåg och allt vad den medförde av diverse vänsterradikal absurditet. Tröskeln för mer borgerligt sinnade väljare att rösta på MP förblir hög, oavsett deras oro för klimatet.
Samtidigt finns risken, i partiets ögon, att de också skrämmer bort politiskt radikala väljare genom att framstå som för utslätade och regeringsfähiga.
Det är i så fall en risk MP borde ta. Samarbetsvilja, ansvarstagande och öppenhet mot politikens mittfält är ingenting att skämmas för. Inte heller att fortsätta tala om sin relation till Gud.
