När samvetet tvingas ge vika för partilinjen

Det första steget mot att skriva in rätten till abort i grundlagen är nu taget. Beslutet gick igenom riksdagen utan större dramatik. Utfallet var så väntat att de stora nyhetsmedierna inte rapporterade om det. Den vånda som vissa kristdemokratiska riksdagspolitiker öppet brottats med inför omröstningen passerade därför i stort sett obemärkt. Detsamma gällde den lilla grupp kristna som satt på riksdagsläktaren i stilla bön för att förslaget inte skulle gå igenom.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Även om något direkt bönesvar inte infann sig var lättnaden stor för de riksdagsledamöter som slapp gå emot sina övertygelser. Av oklara skäl valde Centerpartiet och Miljöpartiet att inte yrka på sina alternativa förslag. Därmed uteblev den omröstning som hade tvingat ledamöterna att bekänna färg. I vanliga fall kan en ledamot kvitta ut sig för att inte rösta emot sitt samvete, men på grund av det pågående kvittningsbråket i riksdagen gick det inte i onsdags.

Susanna Birgersson: Ebba Busch har retorisk talang som få – varför använder hon inte den i abortfrågan?

Samtidigt väcker KD-ledningens hantering av hela processen en mängd följdfrågor kring ledamöters mandat och skyldighet att följa partipiskan. Det verkar också handla om att förekomma ”svartmålningar och fultolkningar” om att partiet egentligen är abortmotståndare.

För Kristdemokraterna har sedan 30 år stått bakom den svenska abortlagstiftningen, som Hans Eklind påpekade i sitt anförande. Den innebär att kvinnan kan välja att avsluta graviditeten fram till vecka 18. Därefter krävs särskilda skäl och tillstånd från Socialstyrelsen, medan abort efter vecka 22 inte är tillåtet.

I sak förändrar riksdagsbeslutet ingenting av detta, men genom att skriva in aborträtten i regeringsformen får den en högre rättslig status. 

Men när de kristdemokratiska ledamöterna upprepar att abort inte hör hemma i grundlagen, för att i skarpt läge agera för just det motsatta, ekar argumenten ihåligt. Inför omröstningen uttryckte flera att de enbart gick med på majoritetsförslaget eftersom C och MP-alternativen var ” ännu värre”. Men riksdagsledamöter behöver inte gå emot sin övertygelse. Mandatet är representativt och personligt. Realpolitiken är något annat. Och även om stämningen blir dålig på nästa partisammanträde kan en partiledning inte avsätta en riksdagsledamot med avvikande uppfattning. Partilinjen är politisk, inte juridisk.

Att abortfrågan väcker samvetskval bland kristdemokrater är inte svårt att förstå. För många handlar den ytterst om när livet börjar, om människovärdets okränkbarhet och om vilket stöd samhället ger kvinnor och familjer, något som Hans Eklind också lyfte i debatten.

Ambitionen är att förändringen ska träda i kraft den 1 januari 2027. För att ändra en grundlag krävs att riksdagen röstar lika två gånger och att det hålls ett riksdagsval mellan omröstningarna. Till nästa omröstning är förslaget vilande. Frågan är hur länge KD:s riksdagsledamöter kan fortsätta att uttrycka vånda över att rösta för något de säger sig vara mot utan att det påverkar trovärdigheten, politikerföraktet och väljarnas förtroende.

Frida Park: Farligt om vården börjar följa Smers nya råd