Press från olika håll tystar pastorer i frågan om samkönade relationer

När frågorna om samkönade vigslar kommer upp i Visby stift anses frågorna extremt känsliga. Få vill uttala sig, något Erik Helmersson redan har konstaterat här på ledarplats.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Många som arbetar inom frikyrkorna kan verkligen känna igen sig i att man tystnar när det kommer till dessa frågor. De som för diskussionerna i kristen media är i stor utsträckning personer som inte har ett övergripande pastoralt ansvar i en lokal församling. När motioner skrivs till exempel inför samfundens årsmöten, är det inte självklart att det är så många pastorer, särskilt i lite större församlingar, som uttalar sig.

Råder det en tystnadskultur kring dessa frågor? Det kanske är en del av sanningen. Men framför allt behöver varje församlingsmedlem och alla andra intresserade för den delen, försöka förstå vilken gigantisk krysspress - alltså när man utsätts för tryck från olika håll - en pastor oftast befinner sig i. Och som gör henne eller honom så återhållsam.

Pressen kan komma från minst åtta olika håll samtidigt.

Inte alla känner alla åtta hela tiden. Men om din pastor eller präst inte uppfattar någon krysspress alls, skulle du kanske behöva dra öronen åt dig. Då saknas antingen viktiga erfarenheter och perspektiv, verklighetsförankring eller emotionell förmåga. Det är inte bra.

Från ett håll finns de viktiga röster i församlingen som verkligen ivrar för att få ett slut på den skam- och skuldbeläggning av människor med annan sexuell läggning som pågått alldeles för länge. Men vissa kan uttala sig både fränt, nedlåtande och dömande mot den pastor som inte kan välsigna en annans utlevda homosexualitet. Det kan göra ont.

Från andra hållet finns de jättebra röster i församlingen som, underbyggda av goda exegeter, betonar Bibelns tydliga berättelse om äktenskapet mellan en man och en kvinna som får återspegla kärleken mellan Kristus och församlingen. Förresten. Inte alla är jättebra. En del pastorer vittnar om personer som har passerat gränsen till ren och skär fariseism. 

Hos båda dessa grupper finns oftast personer som med stort engagemang bär församlingslivet. Finns det en framtid där bägge grupper fortsätter att bära tillsammans, eller kommer man som pastor få se någon av dem lämna? Och kommer gamla vänskaper att bytas ut mot misstroende i situationer där församlingen tar ställning?

Erik Helmersson: Vill vi ha en kyrka där man inte vågar prata om samkönade äktenskap?

Från en tredje riktning blåser vindar från samhällets cancelkultur som hotar runt hörnet. Minsta lilla aningslösa uttalande kan väcka hot om att stämplas som paria i lokalsamhället. Konsekvenserna kan i församlingar med förtroendefulla samarbeten med kommunala eller regionala aktörer bli fatala och det kan påverka bland annat ekonomin. Samhällets regnbågsfärgade konformitetskrav gör sig ständigt påminda.

En kylig kuling hotar också från ett fjärde håll inifrån det egna samfundet. Några frikyrkopastorer känner detsamma som prästerna i Svenska kyrkan, att de inte ryms med sin klassiska teologiska hållning. Inom frikyrkan är det vanligare att uppleva sig ifrågasatt bland kollegor när man försöker ställa sig mellan sårade utfrysta människor med annan sexuell läggning och en bibehållen syn på äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Mitten är förbjuden mark i vissa sammanhang. För den som skulle vilja välsigna samkönade par är det oftast ingen kylig bris som väntar, utan en iskall storm.

Den femte pressen kommer långväga ifrån, från församlingarnas ofta omfattande internationella relationer. Det handlar främst om hur det som yttras i den svenska miljön kan komma att uppfattas hos systerkyrkor. Men det rör sig också om hur personer som vill ha kvar äktenskapet som endast mellan en man och en kvinna riskerar att klibbas samman med fruktansvärda praktiker i exempelvis ett land som Uganda, där det med kyrkors stöd i vissa fall är dödsstraff för homosexuella.

Det sjätte är mer som ett starkt tryck någonstans underifrån. De ömtåliga själavårdssamtal som bara pastorn vet om. Om garderober, om förtvivlan och om konfidentens brottningskamper med Gud, hans ord, sig själva och församlingsmiljön. Samtalen som speglats mot de många böcker, poddavsnitt och youtubeklipp som har plöjts för att kunna ge de goda, hållbara svaren som inte fördjupar förtvivlan utan förlöser livslust och efterföljelse. En klok pastor vet att det som sägs offentligt i frågan måste också hjälpa dessa personer.

Det sjunde är det som blir uppenbart för ledaren själv i den egna kammaren i mötet med Guds ord under Andens upplysning. Detta kan bli befriande och friskt som en fläkt ifrån ovan. Det vrider världen och värden rätt. Andra måste erkänna för sig själv och sina allra mest förtrogna att de inte riktigt upplever det så i just denna fråga. Även ledare brottas likt Jakob eller Moses med Gud.

Det för oss in på det åttonde och sista hållet som kanske är det allra svåraste – trycket inifrån. Varje ledare vill vara sann mot sitt inre. Mot det Gud har lagt ner djupt där inne, genom sitt Ord och genom sin Ande. I sitt hjärta som Bibeln ibland kallar det och som inte ska förväxlas med vår tids känslocentrum. Utan det där innersta som livet utgår från och som måste bevaras framför allt annat. I synnerhet i en ledares liv. Djupt där inne ligger också pastorskallelsen.

I nära anslutning till hjärtat finns samvetet. Samvetsfriheten har inte alltid så bra villkor i Sverige. I samhällsdebatten läggs ingen större vikt vid detta. Tyvärr. Och inte heller i församlingsmiljöer, antigen dessa vill förstå sig som progressiva eller konservativa.

För en kristen ledare aktualiseras samvetet med att man en dag faktiskt ska avlägga räkenskap inför Gud. Och som Paulus i samband med detta skriver i Romarbrevet 14: ”Låt oss därför inte längre döma varandra. Bestäm er i stället för att inte lägga hinder eller stötestenar i vägen för en broder.” Och för alla som finns i församlingsmiljön uppmanar Hebreerbrevet 13 att inte göra det till en börda för ledarna, utan till en glädje.

Tystnad kan synas vara en rimlig lösning för att som pastor, eller präst för den sakens skull, överleva i väntan på ett samhällsklimat och ett samfundsklimat som tål och tar in komplexiteten i frågorna.

Men förlorarna i denna tystnad blir såväl samhället som samfunden. Som inte orkar ta in allas perspektiv. Och de pastorer och präster som riskerar gå sönder inuti av den omfattande krysspress som tystat dem länge nu. Men allra mest de som själva lever med en homosexuell läggning och deras anhöriga. 

Konflikt i EFK-församling efter process kring bland annat äktenskap och sex.