Var en flipperförälder och lita på Gud

Rubrikerna på avsnitten säger en hel del: ”Vad var det som hände? Det gick så fort och det blev så tyst.” ”Ingen verkar behöva mig längre. Vad ska jag göra med all min tid?” ”Hemmet är tomt och barnen håller inte längre ihop relationen, hur ska vi klara det?”

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Sveriges Radio-serien ”När barnen lämnar boet” i tre delar hade premiär i början av februari. Den tar upp ett ämne som tycks hemsöka många av dagens föräldrar: tomheten, rentav ångesten när barnen flyttar ut.

Reportern Carin Ahlqvist berättar att hon själv har tre som lämnat och ett fjärde som står på tröskeln. ”Jag kan inte bli kvitt tyngden som ligger i bröstet.”

Det är fascinerande med oss människor. Vartenda förskolebarn kan rabbla hur livet tenderar att se ut: Man föds, går i skolan, flyttar hemifrån, får barn och dör. 

Ändå kan denna komponent vara så traumatisk för dagens föräldrar att den fått ett namn. ”Empty nest syndrome” beskrivs som ett psykiskt tillstånd av sorg, meningslöshet och saknad. 

Själv älskade jag känslan att ha lyckats uppfostra två barn, se dem ta sina första trippande steg på vuxenhetens grusväg och luta mig tillbaka. Vi klarade det! Det blev folk av dem! De kan själva! (Precis som de påstått varje dag sedan de var två.)

”Led den unge in på den väg han bör gå”, säger Ordspråksboken 22, ”så följer han den även som gammal.” Det är ett bra råd. Jag tänker att någonstans måste vi lita på våra barns förmåga, vår egen vuxenhets kraft att hitta mening även om ingen är direkt beroende av oss – och på Gud.

Vi byggde hela vårt liv runt barnen, när de flyttade fanns inget kvar

För en mängd år sedan var ”curlingförälder” ordet på modet. En ny sorts mamma och pappa hade gjort entré, en som sopade frenetiskt framför sitt barn så att det skulle få en färd utan minsta knagglighet på livets isbana.

Jag undrade om det inte fanns ett bättre alternativ. Borde inte föräldern i stället djärvt skjuta ut sin älskling i livet, se hur hen tar emot alla sorters törnar och knuffar – för att sedan ömt ta emot barnet om det behövdes och därefter knuffa ut det i tillvaron igen.

Tråkigt nog fick ”flipperföräldern” inte alls samma genomslag som sin curlande kollega.

Steven Crosson: Ja, att bli förälder innebär ett uppoffrande av frihet och lycka