Vi kristna måste veta bättre än att delta i nätets lynchmobbar

Den där Timothée Chalamet, alltså. Hörde ni? Där satt denna amerikanska slyngelskådis i en intervju och sa att han inte ville jobba med balett eller opera, sådana där döende konstformer. 

Så får man väl inte säga?

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

”Kommentaren mottogs inte väl av opera- och balettsamfundet”, skriver Wikipedia i en kandidat till årets underdrift. Under ett par veckor kändes det som att hela världen och himlen rasade mot trettioårige Chalamet och hans åsikter om opera, som om självaste röstlegendaren Maria Callas när som helst skulle träda upp ur sin grav och ge honom en rejäl sopranavhyvling i full Barberaren i Sevilla-kostym. Varpå han skulle trampas till döds av några hundra vältränade fötter i balettskor med tågips.

Men så var det ju inte. Världen hade fortfarande fullt upp med riktiga diskussioner. Det talades fortfarande om Israel och Iran, om Ukrainas kamp, om kommande parlamentsval, om Guds skapelseplan och om att takten på den globala uppvärmningen är högre än någonsin tidigare. 

Det var bara det att jag inte längre hörde de samtalen. De dränktes i tusentals sociala medier-konton som klättrade på varandra för att slå fast vilken okunnig, privilegierad, okultiverad vit slyngel han var, Timothée Chalamet som nändes ha åsikter om opera.

Till stor del fick jag förstås skylla mig själv. Som så ofta handlade det om algoritmer. Jag är intresserad av film (och tycker att Chalamets Oscarskandidat Marty Supreme är ett mindre mästerverk) och hade klickat på ett par inlägg där hans operakommentar kommenterades.

Det var dumt. Algoritmerna funkar som den där jobbiga typen i busskön. Om man möter hans blick en sekund för länge har man honom bredvid sig resten av resan: ”Jo men som jag sa så är Lasse Lagerbäck den bästa förbundskapten vi haft, jag säger bara andra halvlek mot Burkina Faso 2003 och när Bulten sköt i ribban mot…”

Så bruset tog sig långt in i min själ, och där fortsatte folk att härja om en amerikansk skådespelares snabbt urhasplade åsikt om balett. Eller folk, förresten: algoritmerna i sociala medier består till stor del av fejkade konton, botar som används för rage bait. Vi ska bli arga. Det håller oss kvar, det får oss att engagera oss, kommentera, klicka. Vi är produkten, och det som gör oss hållbara på marknaden är vår ilska.

Lägg till det faktum att vi människor aldrig helt går ur högstadiet. Hela livet är vi fortfarande osäkra på om vi duger, om vi får vara med bland dem som räknas. Och vi är skrämmande beredda att kasta oss på den som redan ligger, vi älskar att berusa oss av mobbens vrede. 

Frida Park: Det är din kristna plikt att veta hur du ska rösta

Chalamet fick känna på den vreden ett tag. Det fick också John Davidson, huvudperson i filmen I swear (svensk biopremiär i fredags) som för en månad sedan tävlade om Storbritanniens Oscar på den stora Baftagalan. Davidson har funktionsnedsättningen Tourettes, som kan yttra sig att man okontrollerbart säger eller skriker stötande ord. Det gjorde Davidson under galan: när de svarta skådespelarna Delroy Lindo och Michael B Jordan skulle dela ut ett pris skrek han det rasistiska n-ordet.

Framför allt amerikanska sociala medier-konton gick igång stenhårt på detta. Och deras kritik gällde inte bara tv-bolaget BBC, som man kan hävda misskötte händelsen. De var också galna på Davidson själv. Trots att han lider av en funktionsnedsättning, trots att han var där just för en film som vill upplysa folk om denna nedsättning fick han skulden för det inträffade. Någonstans var han ändå rasist, eftersom han bevisligen skrek n-ordet.

I alla fall enligt algoritmerna. Hur många av dem som attackerade Davidson var riktiga människor och inte bara botar? Det får vi aldrig veta. Ett är säkert, de skapade enorm trafik av riktiga människor som ville blanda sig i grälet.

Uppdraget slutfört.

Algoritmerna är skapade för att uppmuntra synden vrede. Vreden fjärmar oss från Gud, som är kärlek, och den skapar motsättningar mellan människor och grupper, ökar samhällets polarisering (vilket underminerar demokratin) – och får oss att må sämre. Ändå kan vi inte hålla oss ifrån de där Facebookgrupperna, X-trådarna och Tiktokklippen.

Vi har inbillats att det där grälet om Tourettes är det viktigaste som händer i världen. Åtminstone tills nästa vredestillfälle dyker upp, som vi tycker att vi bara måste ge oss in i.

Vi har tappat känslan för vad som på riktigt betyder något. För verklighet, sanning, tolerans och förståelse.

Den 12 mars la den amerikanska artisten Doja Cat ut en video på Tiktok. Hon var en av dem som hade kritiserat Timothée Chalamet. Hon hade raljerat över hans namn och tyckt att han ”kanske skulle lära sig något av det som hände”.

Men nu backade Doja Cat. Hon erkände att hon egentligen inte brydde sig ett dugg om vare sig opera eller balett, hon har aldrig ens sett det (precis som man kunde misstänka med 90 procent av de andra som gav sig på honom).

Vad gillade hon däremot? ”Jag ville höra hemma och jag visste att Timothées miss var något jag kunde utnyttja för att få folk att relatera till mig och haka på mig”, sa hon. ”Och det är lätt. Det är ett modernt sätt att skörda klick, likes, bekräftelse och alla möjliga sådana saker från människor.”

Doja Cat berättar att hon genom att följa med mobben ville vara en del av något större. Hon sökte samma ryggdunkar som alla andra i kommentarsfältet, längtade efter att se ut som en hjälte. 

Så det allra bästa: 

”Och jag tror att jag bara behövde en kram.”

Jag tycker att det är fantastiskt att Doja Cat backar och ber om ursäkt. Men det är ändå mycket som är sorgligt i detta. Algoritmerna som odlar vår vrede och får oss att tycka att våra medmänniskor är dåliga och hotfulla. Vår egen lystnad efter att få ge oss på den som redan är hårt ansatt. De sociala mediernas rage bait som skapar en värld åt oss där det viktiga dränks i petitesser, i ickehändelser, i vrede mot en man med Tourette som av tusentals trollkonton och främmande människor anklagades och skuldbelades för sin sjukdom.

I februari debatterades kyrklig närvaro på sociala medier i Dagen. Det är verkligen sant att Instagram och Tiktok kan ha en skadlig verkan när andliga ledare vänder sig från sitt hjärtas hjärta och låter sig förföras av bekräftelsens och klickarnas rus.

Ändå: En samtida kyrka måste finnas på plats för att tjäna som motbild. Den måste vara intensivt närvarande för att erbjuda ett alternativ till vredesknarkandet, till mobbmentaliteten, till vår lust att styra vår energi mot de sociala mediernas ickevärld, bort från den verklighet och sanning som är Gud. 

Felicia Ferreira: Farbröderna söker inte debatt – de vill dominera