”Min pappa förklarade för mig hur värdelös jag var”

När historieprofessorn Dick Harrison läste böcker som barn blev han slagen av sin pappa. I dag har han själv en tonårsdotter och har bestämt sig för att stötta hennes intressen till hundra procent – motsatsen till hur han själv behandlades som liten.

En intellektuell, brådmogen unge – så beskriver Dick Harrison, 60, sig själv som barn. Många skulle nog kalla honom för ”lillgammal”; han lärde sig läsa på egen hand redan som fyra-femåring och tittade hellre på kyrkoruiner än lekte på gården eller hängde på en solig strand. 

– Jag var kolossalt intresserad av att läsa, bilda mig, resa ut och titta på kyrko­ruiner, museer. Jag tyckte väldigt mycket om historia och kultur, förklarar han när vi möts för ett samtal i podden Dagens föräldrar. 

– Mina föräldrar hade en helt annan inställning till allt detta, snarare raka motsatsen. Det visade sig tydligast när jag tidigt började få ett övermått av läsintresse. 

Lyssna på podden

Dick Harrison är aktuell med boken Förbjuden att läsa, som delvis handlar om hans egen uppväxt där han ofta kunde känna sig som ett ”ufo” i sin egen familj. Medan Dick redan som tre-fyraåring drogs till den stora familjebibeln från 1917, med sina dramatiska bilder tecknade av Gustave Doré, vände sig föräldrarna mot det mesta som hade med läsning, tro och bildning att göra.

Dammig familjebibel lockade 

Förvisso gick de i kyrkan på högtider, men det fanns inget levande samtal om trosfrågor i hemmet. Den nämnda familjebibeln låg dammig i ett hörn och användes endast till att en gång om året erbjuda högläsningen av julevangeliet. 

– Jag hade inte blivit den jag är i dag utan Bibeln, konstaterar Dick Harrison.

Anledningen till att han förbjöds att läsa av sina föräldrar – vilket kan tyckas oerhört märkligt i dag – hade delvis med fördomar att göra. 

För mycket läsning – alldeles oavsett om det gällde Iliaden och Odysséen eller Kalle Anka – kunde helt enkelt leda till att man blev ”förläst”, trodde man. Det kunde till och med gå så långt att man hamnade på psyket, menade föräldrarna.

– Det var en vanlig fördom bland den sociala klass jag kom från, när man kommit från arbetarklass till medelklass. Där var läsning suspekt. De trodde på riktigt att detta var farligt.

– Att sluka böcker var ett gift ansåg de. Värst var det om man började grubbla religiöst, då kunde man bli rejält förvriden i huvudet. Det hade hänt någon äldre släkting, vilken man lyfte fram som ett avskräckande exempel.

Till en början tyckte ändå Dick Harrisons mamma och pappa att det var lite kul med sonens läsintresse. Han lyckades tidigt och på egen hand avkoda de ”krumelurer” som fanns bredvid familjebibelns spännande illustrationer och blev således en mycket ung läsare.

Skippade leken för läsandet

Men i högstadiet hade läsandet eskalerat ordentligt och i stället för att leka med kompisar ville Dick sitta inne och fortsätta läsa. Detta gillade inte föräldrarna. 

– Ändå var jag ett aktivt barn, som spelade både tennis och pingis – jag var ingen soffpotatis. Jag köpte även en kommunkarta för att cykla runt till varenda romansk stenkyrka som vi hade i området – där fanns elva stycken. Jag var även näst bäst på orientering i klassen. 

Pappans motstånd mot sonens läsintresse var värst. Det var han som såg till att verkställa hårda straff för att sonen i smyg läste böcker och fortsatte att bilda sig, trots det uttalade förbudet. Pappan kunde då jaga sonen genom huset och när han fick fatt i honom bankade han på honom med sina knytnävar. 

När pappan dog 1996 hade Dick Harrison inte haft någon kontakt med honom på flera år. Åren innan dess bestod kontakten uteslutande av att pappan ringde upp sin son, för att klaga.

– Han förklarade för mig hur värdelös jag var. Han hade minsann gått till sjöss redan som ung. Jag fick dessutom veta att jag hade dålig lön – det var den typen av kritik han höll på med.

Utövade makt i sin familj

Det var när Dick kom hem från en längre resa i Thailand som han fick veta att pappan var död. Dick kunde inte känna någon större sorg – för honom var pappan redan död sedan länge.

På frågan om han någonsin förlät sin pappa för det han gjorde mot honom, blir det först en längre tystnad, innan han svarar.

– Jag vet inte. Egentligen har jag kanske gjort det, för jag har lagt det till handlingarna.

När du själv blev förälder – fick du någon förståelse för din pappa då?

– Nej, inte ett dugg. Man slår inte barn. Min pappa var ett monster som jag minns det från min barndom, som agerade totalt felaktigt på alla punkter. Kunde han tvinga igenom sol och bad på en semester och inte låta mig titta på en ruinstad så gjorde han det. Var det ett historiskt dokumentärprogram på tv som bara jag ville se stängde han av det för att jag inte skulle få se, bara för den sakens skull. Han hade den typen av agerande för att visa makt. 

Lyssna på hela samtalet med Dick Harrison i podden Dagens föräldrar

Sin mamma har Dick Harrison dock stått mycket nära under hela sitt vuxenliv. Hon ändrade totalt inställning till sonens myckna läsande när han som 21-åring antogs som doktorand vid Lunds universitet, och hon såg att han klarade sig bra. Då blev hon mäkta stolt och har sedan dess varit hans största stöd och support, menar Dick Harrison. Den 16 maj i år dog hon och Dick sörjer henne djupt.

– Vi kunde prata om allt, även hur vi hade det i familjen under min uppväxt. Pappa var mycket elakare mot henne än mot mig. Tack och lov skilde de sig, men alldeles för sent, det var vi båda överens om.

”Einar tröstade oss i familjen innan han dog”

Stort pianointresse

I dag är Dick Harrison själv pappa till Nala, 14 år. Hans egen uppväxt har präglat hans föräldraskap på det sättet att han vill göra allt för att stötta dottern i hennes intressen. Han har bland annat köpt en flygel för att hon ska kunna utveckla sitt pianospel.

– Har du ett barn som hoppar upp på ett piano så fort hon ser ett, så köp en flygel – det gjorde vi. I dag har många råd att satsa och köpa saker till sina barn som man inte hade förr, vilket gör det lättare för en förälder att i ren godhet bejaka sitt barns intressen.

– Min inställning har varit precis motsatsen till min mammas och pappas: om min dotter är intresserad av någonting så ska hon få satsa på det. Det gäller förstås särskilt läsning, men även annat.

Nu har du en pianointresserad dotter, men hade du sagt samma sak om hon velat utveckla sitt intresse för till exempel influencers? 

– Då hade jag först tagit reda på vad en influencer håller på med, för det vet jag inte riktigt. 

– Men jag är så stolt över henne så jag kan spricka. 

Vilken komplimang från henne blir du gladast av att få höra?

– Om jag hade fått beställa en komplimang, vilket i dagsläget nog är omöjligt med tanke på att hon är tonåring, så skulle det ha varit att jag alltid har brytt mig. Det gjorde aldrig min pappa. 

”Jag blev en bättre präst och pappa
när jag bytte till knapptelefon”