Kultur | Film & TV-recension

”Fjord” rör om på insidan och utmanar vår tids tvärsäkerhet

Dagens recensent Magnus Sundell har sett Guldpalmsvinnaren ”Fjord”: Sällan har en film landat så rakt in i flera av samtidens svåra frågor

Bild på familjen i norskrumänska filmen 'Fjord', som fått 4 av 5 i betyg av Dagens recensent.
Norskrumänska ”Fjord” belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes.
Publicerad Senast uppdaterad

Fjord

  • Betyg: 4 av 5

  • Manus och regi: Cristian Mungiu.

  • Medverkande: Renate Reinsve, Sebastian Stan, Vanessa Seban, Henrikke Lund-Olsen, m fl.

  • Genre: Drama.

  • Premiär: 2 oktober.

  • Ålder: 11+

Vad innebär religionsfrihet? Var går gränsen för minoriteters rätt att leva på tvärs mot samhällets normer? Det norskrumänska familjedramat Fjord vidgar perspektiven och tvingar oss att tänka själva.

Sociologin beskriver hur mångfald och inkludering hänger ihop. Kort kan man säga att mångfald utan inkludering ofta leder till problem, medan inkludering ofta gör att mångfalden berikar och utvecklar. Det gäller såväl samhällen som organisationer och andra kollektiv. En sådant högaktuellt begrepp som integration handlar om inkludering, även om dagens debatt ofta låtsas att det är något annat.

Frågan om religionsfrihet blir för mig central i filmen.

Det är bara ett av alla de spår som drar i gång i min hjärna när jag ser filmen Fjord. För sällan har en film landat så rakt in i flera av samtidens svåra frågor. Om mångfald och integration, men också om religionsfrihet och religionsfobi, tolerans, barnperspektiv, värderingar, tolkningsföreträden, maktstrukturer, modernitet och kulturkrockar.

Och detta utan att vara tesdriven eller förenklad. I stället lämnar den rumänske regissören och manusförfattaren Cristian Mungiu de komplexa frågorna till oss att tolka, bedöma och värdera. Frustrerande, men också fantastiskt. För är det inte precis det vi vill att konsten ska göra: drabba oss, få oss att tänka vidare och tillsammans med andra försöka hitta svaren.

Ur filmen ”Fjord”.

Filmen belönades med den prestigefyllda Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes i år. Både under festivalen och när filmen haft premiär runt om i världen har den väckt debatt och heta känslor. Helt förståeligt, med tanke på berättelsen och just det faktum att den problematiserar och vänder på en historia som från början tycks ganska självklar.

Cristian Mungiu är känd för detta, att berätta en komplex historia och belysa från olika sidor utan ett tydligt ”budskap”. Något han visat bland annat i ”4 månader, 3 veckor och 2 dagar”, den film om abort som gav honom hans första Guldpalm 2007.

Filmen problematiserar och vänder på en historia som från början tycks ganska självklar.

I Fjord, som är inspirerad av en verklig historia, möter vi paret Mihai (Sebastian Stan) och Lisbet (Renate Reinsve) Gheorghiu som med sina fem barn flyttar från Rumänien till Lisbets avlägsna födelseort vid en fjord i den norska fjällvärlden. De är konservativa kristna och medlemmar i ett evangeliskt samfund. Samma samfund vars lokala församling i deras nya hemstad hjälpt dem med flytten till Norge och med arbeten.

Ur filmen Fjord.

Familjen blir mycket väl mottagen. Som närmaste grannar får de familjen Halberg, där Mats är rektor på stadens skola och hans fru Mia jurist, men just nu anhörigvårdare av sin svärfar som haft en stroke. Deras utåtagerande tonårsdotter Noora blir snabbt vän med sin nya granne och klasskompis Elia och hennes bror Emmanuel. Vänskapen gör Noora gott.

Historien tar en drastisk vändning när idrottsläraren upptäcker blåmärken på Elia. Efter ett knapphändigt förhör med Elia och Emmanuel på engelska, det enda språk på vilket lärarna kan kommunicera med barnen, tycks farhågorna bekräftas att det förekommer våld i hemmet. Barnevernet, en del av socialtjänsten, kallas in och snabbt tas ett beslut om att omhänderta alla barnen (två tonåringar, två lågstadiebarn och ett ammande spädbarn) i väntan på utredning.

Norskrumänska Fjord belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes.

Miah och Lisbet Gheorghiu blir nu plötsligt något av paria i staden där de nyss kände sig inkluderade. Barnmisshandel är en allvarlig anklagelse och är den sann ska naturligtvis myndigheterna ingripa för att skydda barnen. Men nu väller också åsikter och fördomar om familjens tro och religiositet upp: barnen får inte dansa, inte se på Youtube, inte ha mobiler … de måste läsa Bibeln och lärs att homosexualitet är synd … Allt detta kopplas ihop med de påstådda övergreppen.

Frågan om religionsfrihet blir för mig central i filmen. Vad innebär den? I vilken mån får människor, familjer och gemenskaper utifrån religiös övertygelse avvika från majoritetssamhällets värderingar och livsstil? Var går gränsen? Går det att skilja på religiösa och kulturella värderingar?

Paret Gheorghiu menar att de aldrig brukat våld mot sina barn, men medger att de ibland gett dem en dask i rumpan när de var små. Något de lärt sig i Rumänien, där det är en vanlig och accepterad uppfostringsmetod. Nu när de är i Norge, vet de att det inte är ok längre och säger sig vara villiga att ändra sig.

Vad är sant? Vad har egentligen hänt? Jag vet inte. Mungui håller oss på halster. Det är hjärtskärande att se barnen tas ifrån Miah och Lisbet. Samtidigt är tanken att de faktiskt kan ha utsatts för våld från sina föräldrar lika förfärande. Men barnen vill tillbaka till sina föräldrar. Och det tycks ju i grunden vara en kärleksfull familj?

Skulle du försvara en annan människas rättigheter, även om du inte håller med eller till och med ogillar personen i fråga?

Förutom valet av vad som berättas, skapas den ovissa stämningen av återhållet och briljant skådespeleri, inte minst från Renate Reinsve (som vi bland annat känner från förra årets Sentimental value) och Sebastian Stan (som tidigare exempelvis spelat Donald Trump i The apprentice). En viktig poäng är att Stan inte gestaltar Miah som en särskilt sympatisk person, en annan att båda skickligt gestaltar undertryckt frustration, sorg och vrede så de framstår som svårlästa mysterier.

Även om det kanske är lite förenklat att påstå att filmen inte tar ställning – till exempel framställs myndighetspersonerna som entydigt fyrkantiga och självrättfärdiga – tycker jag ändå balansgången i det stora hela fungerar. (Här finns också en intressant bakgrund i det tidigare auktoritärt kommunistiska Rumäniens erfarenheter av statliga myndigheter.) Det är vackert filmat och de ödsliga, vintriga vyerna förstärker det klaustrofobiska i berättelsen. Några övertydliga symbolmättade laviner kan jag stå ut med.

”En skicklig och stark film som verkligen rör om på insidan, väl värd sin Guldpalm, skriver Dagens recensent Magnus Sundell.”

Fjord är en skicklig och stark film som verkligen rör om på insidan, väl värd sin Guldpalm. En av dess rannsakande frågor till oss som individer är kanske: Skulle du försvara en annan människas rättigheter, även om du inte håller med eller till och med ogillar personen i fråga? För oss som samhälle blir kanske frågan om värderingar – ett ord som ständigt lyfts i den politiska debatten – den viktigaste: Har vi glömt att demokrati inte handlar om att alla ska ha samma värderingar, utan om hur vi ska kunna leva tillsammans trots olika värderingar?

En film att drabbas av och fundera vidare kring, medan du håller minst två tankar i huvudet samtidigt.