”De här böckerna skapades för att berätta om evigheten”

Nationalmuseums illuminerade handskrifter

Nationalmuseum ska registrera, vetenskapligt bearbeta och forska på det material man tar in.

 Museets samling av illuminerade handskrifter innehåller närmare 70 manuskript på cirka 4 000 sidor.

 En anonym donator har bekostat ett projekt som har:

* Konserverat och digitaliserat materialet med senaste metoder

* Uppdaterat informationen och lagt upp den på nätet

* Ökat samarbetet med andra som äger liknande material

En ”tidebok” var en privat bönbok som innehöll de böner som bads vid kyrkans fastställda bönetimmar, liturgier för lokala helgon och, ibland, en kalender.

Bladguldet, färgerna och den utsökta skönskriften i en nära 600 år gammal bönbok påminner ännu om skönheten i Guds skapelse från sin monter på Nationalmuseet.

– De här böckerna hör till de främsta konstverken som människan skapat, menar forskaren som fått dem i sin vård.

Det är bröllop i familjen Giraldi-Guicciardini i Florens år 1535. Stunden har kommit när brudens föräldrar, toppar i stadens kulturella och politiska liv, överlämnar sin bröllopsgåva. Det går ett sus genom salen när bruden får ta emot en bönbok tillverkad av den vittberömde målaren Attavante degli Attavanti. Hon slår upp boken så att alla kan se hur ljuset speglas i helgonbildernas gloria av bladguld och konstaterar nöjt att det finns plats att notera namn och födelsedata för henne själv och Giovanni och de barn de hoppas få.

Den här gåvan blir en prydnad för hemmet, men också en daglig kraftkälla i såväl husandakterna som de personliga bönestunderna.

Nära 70 medeltida bokband

490 år senare, år 2025, står Christian Etheridge lutad över samma bok, nu bakom glas i en monter i Sveriges Nationalmuseum. Det är Christians uppgift att med hjälp av medel från Berit Wallenbergs stiftelse ta vård om och forska på den unika bokskatt som Sveriges Nationalmuseum förvaltar. Den består av nära 70 medeltida bokband på totalt cirka 4 000 sidor.

Ljuset är dämpat för att inte skada boksidorna. Har inte färgerna bleknat eller klibbat ihop under åren?

– Givetvis kan insekter, fuktskador och ovarsam behandling ha påverkat dem och originalomslaget har försvunnit efter vägen, medger Christian Etheridge. Men böckerna har nyligen renoverats och på det stora hela är alla färger i original.

De två små haspar och hakar som hållit ihop boken genom århundradena har fått boksidorna att ligga plant mot varandra, torrt och mörkt. Att det handlar om pergament, det vill säga skinn som beretts och planats ut, har underlättat.

En bok kunde under medeltiden ha samma värde som kostbara smycken och därtill anses ha en ovärderlig andlig tyngd. De här påkostade böckerna innehöll essensen av sin samtids förståelse av världen och människan. Ägarna behärskade den då tämligen exklusiva konsten att läsa. Mäktiga män – och en del kvinnor. Eller så ägdes böckerna av kloster, som ju också hade både rikedom och makt. De som framställde dem hade hög status i samhället och beställaren och målaren förde en tämligen jämställd dialog.

 Varje munk eller nunna hade sitt eget exemplar

Guldet i böckerna kunde komma från Mali eller Mauretanien. Den mättade blå färgen, ultramarin (som betyder ”bortom havet”) utvanns ur bergarten lapis lazuli som importerades från Kokchadalen i nuvarande Afghanistan – nära 700 mil från Florens. Ämnet var så exklusivt att det jämfördes med guld. Det användes främst av kungligheter och var en symbol för rikedom, privilegier och upphöjda egenskaper. Därför är jungfru Maria ofta avbildad iklädd något blått plagg, som då också symboliserar helighet, ödmjukhet och dygd.

Den här boken tillverkades alltså i Florens i början av 1500-talet. Den är utförd i svart, guld och tempera, en färg som oftast har äggula som bindemedel. De 271 boksidorna av fårskinn med tolv rader latinsk text per sida är bara 12,8 x 8,6 cm stora. Bindningen utfördes i exklusivt rött marockanskt läder med marmorerade försättsblad och röda, blå och gröna broderade dubbla kapitälband.

 – Innehållet i de här böckerna kunde skifta beroende på beställaren, förklarar Christian Etheridge.

Varje land, stad, familj eller individ hade ofta sitt eget skyddshelgon som kunde avbildas tillsammans med sin speciella symbol som kännetecken på pärmen. Och kalendern kunde förändras eftersom olika helgon var olika aktuella för skilda personer och platser. Beställaren avgjorde vilket helgon som skulle förekomma var i boken.

Kloster tillverkade eller beställde ofta flera likadana böcker eftersom varje munk eller nunna hade sitt eget exemplar vid tidebönerna. Bokproduktion var också länge en betydande del av det arbete som utfördes i klostren, då de var självförsörjande på böcker. Men efterhand som antalet kloster ökade, läskunnigheten bredde ut sig och universitet grundades producerades allt flera böcker i sekulära verkstäder. Skrivartraditionen hölls också levande långt efter tryckkonstens genombrott eftersom tryckta böcker knappast kunde jämföras med de handgjorda.

Ville väcka kärlek till skönheten i Guds skapelse

Forskaren Christian Etheridge talar om ”sina” böcker med påfallande värme.

– Böckerna var vackra för att väcka läsarens förundran och vördnad, förklarar han. Bladguldet, färgerna och den utsökta skönskriften var till för att väcka kärlek till skönheten i Guds skapelse.

Han ser de här böckerna som en del av de främsta konstverken som skapats genom historien och beklagar att de förbises när man nu talar om den klassiska konstens ”kanon”.

Han frågar sig om något vi producerar i dag kommer att beundras om hundratals år.

– I dagens värld är allt digitalt temporärt, en cyberattack och allt är försvunnet. Men de här böckerna skapades för att berätta om evigheten, om att Gud skapade världen och lever i den.

Så vad skulle vi kunna lära oss av det här materialet i dag?

– Framför allt en känsla för skönhet, men också aktning för genuin hantverksskicklighet. Den oerhörda omsorg de måste ha lagt ner på texter och bilder visar att skönhet är viktig.

Den då välkända berättelsen om det helgon som avbildades intill gav läsaren en förförståelse av texten.

– Bilderna kunde på det sättet också vara ett stöd för bön, påpekar Christian Etheridge.