Guds rike finns bortom ljusets hastighet

I den sjätte, och näst sista delen, i Karl Ove Knausgård romansvit Morgonstjärnan fortsätter den norske författaren att låta synliga och osynliga världar flyta in i varandra. Dagens recensent Martin Ånestrand fascineras. 

Joar Løyning är astrofysiker och blickar miljarder ljusår ut i rymden, men människor ser han helst inte i ögonen.

Jag var länge död

• Författare: Karl Ove Knausgård, i översättning av Ninni Holmqvist

• Förlag: Albert Bonniers Förlag (432 sidor)

• Genre: Roman 

Karl Ove Knausgårds roman börjar med en liten essä om den nedslagna blicken. Den döljer något, den undviker något, den säger: du betyder inget för mig. Urscenen finns i Första Mosebok. Kain blir vred och ser ner, och Gud frågar varför. Joar jämför sig med brodern Syvert, som är ”rak som en fura” och ser alla i ögonen.

Blicken hänger ihop med skammen, som var en drivkraft redan i Knausgårds autofiktiva genombrottsserie Min kamp. Efter en pinsam kroppslig reaktion på vårdcentralen grubblar Joar över skammens mening. I Edens lustgård fanns ingen skam, och Joar undrar om syndafallet verkligen var ett fall: ”Borde det inte hellre ha hetat syndaupplyftningen?” Det ormen gav de första människorna var ”en blick utifrån som tog plats inuti dem”, alltså självmedvetande men också förmågan till skam. Jag påminner mig Sartres analys av skammen som att inse att man har en blick på sig.

Vi känner igen Joar från Vargarna från evighetens skog – den andra boken i serien om Morgonstjärnan. Då var han barn, nu är han vuxen. Han lever i rigida rutiner, tills sammanträffandena börjar hopa sig. Gestalter ur hans drömmar framträder i verkligheten. Grannen dör, och sedan möter han henne på en parkbänk. När han börjar läsa Florenskij, den ryske prästen och matematikern som skrev om drömmar som budskap från en annan värld, sammanfaller det med att en matematiker – Goossens – som har skrivit samma sak försvinner. Sedan tänds en ny stjärna och ingen dör längre.

I medierna får Joar förklara stjärnan och blir ”en personifiering av okunskapen”. Han påminner dem om Keplers nya stjärna 1604 – den mystiska supernova som sågs som ett varsel om världens undergång eller ett tecken på Guds nåd, och som den tyske astronomen Johannes Kepler dokumenterade och jämförde med Betlehemsstjärnan. Nu försäkrar Joar att ”det finns en förklaring även om vi inte har den än”. Han talar som bokens första motto, en nutida fysikers trosbekännelse: det finns ”ingen separat sfär för det övernaturliga, andliga eller gudomliga”.

Keplers mätningar bidrog till att Aristoteles lära om en oföränderlig himmel föll. Med den nya stjärnan är det vår egen moderna världsbild som spricker.

Men kanske kan en förklaring till att ingen längre dör finnas i teorin om ljusets hastighet? Enligt den försvunne matematikern Goossens består medvetandet av osynliga partiklar som rör sig snabbare än ljuset. Bakom ljusbarriären finns en annan värld, fast här och nu, filtrerad genom vår verklighet. Dit går vi när vi dör och där vänder entropin och allt går mot ordning och mening. ”Paradiset”, konstaterar Joar. Florenskij placerade redan 1922 Guds rike bortom ljusets hastighet. 

Malina Abrahamsson: Så hamnade jag på husvisning i Knausgårds barndomshem

Ljuset är ett bärande motiv. Joar finner Goossens som citerar bibelord för honom: Jesajas folk som vandrar i mörkret, Jesus ”Jag är världens ljus” och uppmaningen att bli ”ljusets barn”. Astrofysikern vet det mesta om fysiskt ljus, men längtar efter ”ett inre ljus” och efter att stå inuti gudsriket. Johannesevangeliet säger att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte har övervunnit det. Romanen prövar det i berättelsens form. Men den nya stjärnans ljus är tvetydigt: är det Kristus eller Lucifer?

Goossens har försökt ta sitt liv men kan inte dö, och Joar har lovat att bli hans lieman. När han gör det fylls hans huvud av ”ett vitt ljus som raderade ut allt”. Efteråt intalar han sig att han inte har gjort något fel och att Goossens redan var död. Men han vet att det ser illa ut. ”Från och med nu var jag en man på flykt.” Cirkeln från inledningen sluts. Joar blir en Kain, men i en värld där dödandet kanske är en barmhärtighet. Här närmar sig Knausgård äntligen de absurda och mörkt humoristiska paradoxer som uppstår när gränsen mellan liv och död löses upp. Annars lämnar han dem konstigt nog outnyttjade, och den som vill se dem prövas med bravur kan läsa John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda.

I de första delarna av romansviten om Morgonstjärnan växlar perspektiven mellan många berättare, påfallande lika i sitt inre. Här passerar allt genom Joar och hans temperament. Han är osentimental, saklig och logisk, och därför trovärdig när han vittnar om det obegripliga. Han är dessutom rolig utan att veta om det.

All god litteratur öppnar världar. Här har det konkretiserats i själva berättelsen, där synliga och osynliga världar flyter in i varandra. Romanen rör sig nära den klassiska fantastiken, i tvekan mellan övernaturlig och naturlig förklaring. Men Knausgård går ett steg längre i sin mystiska ultrarealism. Han låter vetenskap, mytologi och religion närma sig varandra igen efter en lång ökenvandring i upplysningens tid. Det vi kallat drömmar eller andlighet kan visa sig vara verkligt även vetenskapligt sett. Joar rör sig i vetandets gränsland, där mörk materia, mörk energi och medvetandet hör hemma. Vi vet att de finns men inte vad de är.

Som bokens andra motto lyder: ”Mysteriets dörrar tillåter dig att gå in, men de tillåter dig inte att gå ut igen.”

Malina Abrahamsson: Karl Ove Knausgård ger mig både dödsångest och livslust