Kultur | Bokrecension
Hon lyssnade inte på råden hon brukade ge andra
Maria Ringdahl har läst ”Om att höra Guds röst” av Christine Westhoff
Författaren Christine Westhoff har alltid haft en stark längtan att höra Guds röst, men i perioder bara upplevt tystnad. I boken Om Guds röst delar hon med sig av sina erfarenheter. Dagens recensent Maria Ringdahl läser en bibelförankrad och ärlig skildring.
Christine Westhoff blir mindre säker på Guds röst för varje år som går. Det skriver hon i boken som ska handla just om att höra Guds röst.
Hon fortsätter: ”Jag har blivit ödmjukad, och mina beprövade metoder har alla krossats omkring mig. För detta är jag evigt tacksam …. men min medvetenhet om hur nära delaktig han är i våra liv och i vår värld är tryggare och mer förvissad än någonsin.”
Jag tror att de flesta kristna någon gång har ställt sig frågan om det går att höra Guds röst, och i så fall hur? För vissa är det en intellektuell frågeställning. För andra en fråga som ställer hela tron och livet på sin spets. Finns han där för mig? Hur lyssnar vi in Gud i en värld full av intryck och brus? Och hur vet jag att det är Gud som talar och inte bara mina egna tankar?
Westhoff har jobbat med dessa frågor i flera decennier världen över, och har i över 15 år varit en del av det internationella ledarskapet inom 24–7 Prayer.
Om Guds röst – en guide för resan handlar inte främst om att höra Guds direkta tilltal inför olika beslut, utan mer om att ställa in livet på en våglängd där vi är tillgängliga – först och främst för att ha en relation med Gud, och höra honom när han vill tala med oss.
Författaren skriver att hon såklart rekommenderar att tala med Gud inför avgörande livsbeslut men varnar för att låta Gud bli ”ett objekt för våra egna syften”. Guds inbjudan är att vi ska bli kända av honom och lära känna honom. Westhoff menar att det kommer ta ett helt liv att lära sig vara med Gud på detta sätt men att vi är skapade för denna kontakt. Gud har börjat ett samtal som vi får delta i. Samtalet med Gud hänger inte främst på oss.
Boken är kort och lättläst men tar ändå tid att läsa. För att verkligen kunna ta ställning till, och ta till sig, budskapet krävs tid för reflektion och eftertanke. Varje kapitel avslutas med en övning och några reflektionsfrågor. Övningarna innehåller inga formler för att kunna höra Guds röst men ger hjälp att skapa stillhet, lyssna till tankarna och kroppens signaler, och försöka lyssna till den Gud som redan finns med och verkar i oss.
Boken är djupt förankrad i Bibeln. Flera berättelser och personer i Bibeln används som exempel, till exempel hur Jesus på olika sätt bemöter människors tvivel. Det finns även en längre passage om Job samt kvinnan som smörjer Jesu fötter. Det tydliggörs också att Bibeln behövs för att kunna tolka vad som är från Gud.
En styrka med boken är att den visar både på det lätta och det svåra med att lyssna till Guds röst. Det lätta: att det är för alla, att Gud är intresserad av oss var och en, och att alla kristna kan bli mer uppmärksamma på vad Gud gör i våra liv och i världen. Det svåra: Gud är ofta tyst, det är mycket som distraherar. Perioder av sorg och tvivel är att förvänta.
I det ena fallet blev hon arg på Gud och i det andra fallet kunde hon inte ens be till honom utan blev tyst.
Författaren är öppen och ärlig med sin egen vandring med Gud och den starka längtan hon haft efter att höra hans röst. Hon är transparent med egna brister och svagheter. Hon lyfter bland annat fram en tung period i livet där både hennes barnbarn och son var nära att mista livet i olika sjukdomar. I det ena fallet blev hon arg på Gud och i det andra fallet kunde hon inte ens be till honom utan blev tyst. Hon beskriver hur en mur byggdes mellan henne och Gud, vilket hon skämdes för. Hennes hjärta lyssnade inte på de råd hon brukade ge andra. I efterhand ser hon de åren som värdefulla, där upplevelsen av Guds frånvaro fick uppenbara faktumet att Gud är tålmodig och inte släpper taget.
Boken pekar på att Gud är värd att lära känna och lyssna på. Inte för att han ska ge oss de svar vi vill ha, utan för att han bör vara den vi främst vänder oss till.