Felicia Ferreira: 
Nu prövas det politiska ledarskapet

Felicia Ferreira Felicia Ferreira Felicia Ferreira Chefredaktör

Dagens chefredaktör

Vilken valnatt. Och vilken politisk höst vi har framför oss. När detta skrivs vet vi fortfarande inte säkert vem som kommer att bilda regering. Det preliminära resultatet är oerhört jämnt och nu väntar förhandlingar, sonderingar och förmodligen en hel del politisk dramatik.
Men jag tänker minst lika mycket på vilket politiskt ledarskap som krävs efter ett så jämnt val.

Min kollega Erik Helmerson skrev klokt här på ledarsidan i går att konfliktnivån behöver sjunka och samarbetsviljan öka. Den som till slut blir statsminister måste vara statsminister också för dem som röstade på den andra sidan.

Erik Helmerson: Här är sakfrågorna som den kommande regeringen måste lösa

Det betyder förstås inte att politiska skillnader ska suddas ut. Politik handlar om verkliga vägval. Men när väljarkåren är så jämnt delad krävs förmågan att stå för sin övertygelse och samtidigt förstå att väldigt många ville något annat.

Jag skrev i somras om dygder som demokratins bortglömda infrastruktur. Om självbehärskning, tålamod, sanning, barmhärtighet och förmågan att ta ansvar. Egenskaper som är viktiga hos medborgare men onekligen också hos dem som nu ska försöka hitta vägen framåt i ett komplicerat parlamentariskt läge.

Kompromisser kommer att vara oundvikliga. Då krävs ledare som förmår förklara dem och säga: Det här ville vi, det här fick vi inte igenom och därför valde vi den här vägen. Kompromisser blir inte mindre trovärdiga av att synliggöras. Tvärtom riskerar förtroendet att skadas när politiker försöker framställa eftergifter som om de aldrig gjorts.

Men i kölvattnet finns ytterligare en sida att påminnas om. Vår egen.

En valrörelse gör lätt politikerna till huvudpersoner i nästan varje samhällsproblem. Vad ska de göra åt ensamheten, integrationen, fattigdomen, kriminaliteten, barnen som far illa och människorna som hamnar utanför?

Politiken har ett stort ansvar. Men inte hela.

Ett fungerande samhälle behöver ett starkt civilsamhälle, församlingar, föreningar, idrottsrörelse och andra gemenskaper. Inte bara för att fylla luckorna där staten inte räcker till, utan därför att det finns delar av den mänskliga vardagen där politiken varken kan eller bör ersätta relationen mellan människor.

Staten kan finansiera insatser mot ensamhet men den kan inte besluta att någon ska ringa den som sitter ensam hemma. Kommunen kan stödja fritidsverksamhet men den kan inte lagstifta fram ledaren som ser barnet ingen annan riktigt har sett.

Och för den troende finns ett ännu äldre språk för detta: ansvaret för vår nästa.

Nu har vi varit väljare. Nu behöver vi fortsätta vara medborgare. 

Demokrati är inte att vart fjärde år välja ett antal personer och sedan överlämna ansvaret för vilket samhälle Sverige blir till dem. Ett samhälle byggs också i familjer och vänskaper, församlingar och föreningar, på arbetsplatser och i bostadsområden. Där människor tar ansvar för människor.

Politiken spelar roll. Vem som till slut bildar regering spelar roll.

Men det Sverige vi möter vid nästa val kommer också att ha formats av vad vi andra gjorde under tiden.

Felicia Ferreira: Dygder är demokratins bortglömda infrastruktur