Har Liberalerna förlorat sin ideologiska själ en gång för alla?

Det har redan skrattats nog åt Liberalernas tekniska haveri på det som skulle bli Simona Mohamssons stora dag. Okej att förra partiledaren Lars Leijonborg gör comeback, men tog han med sig sin gamla dator också? Om nu L klarar riksdagsspärren – ge dem för allt i världen inte posten som digitaliseringsminister!

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Det var svårt att inte tänka på Trumpkampanjens hyperkatastrof år 2020 när presidentens advokat Rudy Giuliani troligtvis bokat fel plats och mötte pressen utanför ett garage vid en sexshop och ett krematorium.

Jakob Olofsgård (L) om SD-kramen: ”Det var en strategiskt planerad kupp”

Men man kan också påminna om vem som är USA:s president i dag. Sådana här skratt ebbar ut. Det finns en möjlighet att Mohamssons SD-beslut var sista halmstrået för att rädda partiet kvar i riksdagen och Tidöregeringen vid makten.

Något som talar för det är skräcken och frustrationen i Anders Lindbergs ögon. Aftonbladets politiske chefredaktör deltog i söndagens Agenda just när beslutet fattats, och hans dom var klar: Nu finns ett tydligt regeringsalternativ till höger, men inget till vänster. Det talar för ytterligare fyra år med Tidö.

Mohamsson kommer inte att missgynnas av att hon nu kan ge ett klart svar om SD-samarbetet, utan att trassla in sig i röda linjer. De skarpaste SD-kritikerna torde redan ha lämnat L, och det är inte ett gigantiskt steg från att godkänna en regering med SD-stöd och samarbete till att släppa in Jimmie Åkesson i en sådan regering. 

Den stora frågan är vad samarbetet gjort, och gör, med Liberalernas själ. Finns någon sådan ens kvar? En liberal brukade kännetecknas av frihetstörst, tolerans, öppet sinne, utbyte över gränser och en instinktiv motvilja mot extremism. Vad återstår nu, mer än en mindre och blekare kopia av M och KD?

L:s gruppledare säger till Sveriges Radio att samarbetet med Åkesson ska ge en ”liberal, borgerlig regering”. Det är bara det att SD varken är liberalt eller särskilt borgerligt.

Så är samarbetet bra för Sverige? Inte om man tror att både politiken och samtalet gynnas av att ytterkantspartier hålls på armslängds avstånd från makten.

Vem har rätt att kasta första stenen mot Simona Mohamsson?