Ledare
Vem har rätt att kasta första stenen mot Simona Mohamsson?
Erik Helmerson: Judas trendar – men var försiktiga med orden
Omedelbar klassiker: Mohamsson och Åkesson.
Anders Wiklund/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Den kallas ”Judaskramen”. Simona Mohamssons omfamning med Jimmie Åkesson lär bli en klassisk bild i svensk politisk historia. Är det ledaren för ett drunknande parti som, i en sista desperat handling, klamrar sig fast vid den som kan erbjuda livbojar i form av stödröster?
En sak är säker: Judas trendar, veckorna före påsken och Passionsdramat. Amanda Romares uppmärksammade roman från i vintras heter kort och gott Judas. Kyrkans tidning kunde nyligen berätta om en församlingsanställd som sagt upp sig, fått rollen som förrädaren i församlingens påskspel och dessutom (skämtsamt?) ska ha kallats Judas av kyrkoherden.
Och i dagarna släpps Niklas Rådströms nya roman Judas hågkomster. Boken kan läsas som en variant på det så kallade Judasevangeliet, den gnostiska texten från de första århundradena där Judas inte är förrädare utan den lärjunge som känner Jesus bäst.
Rådströms Judas är full av kärlek till sin mästare. Jesus ber Judas att förråda honom och få honom utlämnad – ”Hjälp mig, upprepade han. Hjälp mig” – och det är under protest som Judas ingår denna ömsesidiga överenskommelse. Han är den motvillige förrädaren.
Är det moraliskt berättigat att kalla L-ledaren för en förrädare?
Kanske kan vi kalla det Jesus Christ Superstar-syndromet? Ofta är vi motvilliga att acceptera förekomsten av ondska. Vi vill på något sätt framställa Judas som ett offer, eller snarare förminska hans syndfullhet.
För allt i världen vill vi låtsas som att arvsynden inte rasar i oss, att vi människor kan välja att göra vedervärdiga saker – i Judas fall det största sveket i världshistorien. Kanske var det inte alls så att ”Satan for in i Judas, som kallades Iskariot”? Kanske ville han bara det bästa för Kristus och hans nya rörelse, för ”Vägen”?
Jag tror inte ett ögonblick på detta. Rådström övertygar inte i sitt försvarstal. Ska vi verkligen tro på att den som hängde sig vid Blodsåkern inte var Judas utan en helt annan man vars ansiktsdrag var förvridna ”till oigenkännlighet” så att hela Jerusalem trodde att det var Judas? Objection, Your Honour!
En annan författare, amerikanen Cormac MacCarthy, har med precision beskrivit svekets natur:
”Långt före morgonen förstod jag att det jag försökte upptäcka var något jag alltid hade vetat. Att allt mod var en form av varaktighet. Att det alltid var sig själv som den fege övergav först. Efter detta föll sig alla andra svek naturligt.”
Men därifrån till Simona Mohamsson. På söndag går hennes parti till extra landsmöte, där beslut ska fattas om hon får fortsatt förtroende som partiledare – och därmed om partiets nya SD-kramande linje ska stå fast. Om hon röstas ner, vilket inte kommer att hända, avgår alla Liberala statsråd med henne.
Är det moraliskt berättigat att kalla L-ledaren för en förrädare, vilket man gör när man talar om en Judaskram?
En sak är säker: Mohamsson har lämnat de ideal hon tidigare höll högt.
”Sverigedemokraterna bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism”, skrev hon i ett svavelosande Facebookinlägg för precis fyra år sedan. ”Som liberal är jag övertygad att ett liberalt parti inte har något att göra i ett regeringsunderlag med högerkonservativa och högernationalistiska partier.”
Nu vill hon inte bara undvika att ge SD rollen som underlag. Hon är första Tidöledare att godkänna partiet i regeringen.
Samtidigt finns något obehagligt i den massiva kritikstorm som kommit mot L-ledaren sedan kramen på presskonferensen. Man kan instämma i Expressenskribenten Victor Barth-Krons försynt försmädliga frågor: ”Har L-kritikerna bott under en sten? Har de missat att Liberalerna i snart fyra år haft fem ministerposter tack vare samarbete med just Sverigedemokraterna? Har de missat Tidöavtalet?”
Så himmelsvid är inte skillnaden mellan att regera på SD:s villkor och att regera med SD.
Framför allt måste man inte utgå från att allt är ett spel, att allt bara handlar om makt, att Simona Mohamsson sålt sin ideologiska själ för några silverpenningar i form av nytt riksdagsmandat och ministerposter.
Kan det inte vara som hon säger, att hennes främsta motiv är att bedriva liberal politik och att partiet har större chans att göra det med Tidögänget än med de rödgröna?
En spegel av dem som nu ansätter L-ledaren finns hos högerdebattören Henrik Jönsson. I ett inlägg på sociala medier i helgen angrep han några av Mohamssons kritiker: ”De ’röda linjerna’ har aldrig handlat om vare sig rasism, solidaritet eller tolerans, utan om att försvara vänsterns maktintressen”, skrev han.
Verkligen? Är vänstern helt ointresserad av rasism och solidaritet? Handlar det bara om makt? Kan det inte vara så att de flesta vänsterpolitiker, precis som han själv, drivs av en vilja att förbättra samhället? Att det är därför de vill ha makt, som medel och inte som självändamål?
De där generaliserande utfallen mot politiker på andra sidan föröder det demokratiska samtalet och göder den polarisering som dragit fram över det politiska landskapet som en gräsbrand. Här har vi kristna en särskild uppgift. Vi ska förstås argumentera mot våra politiska motståndare och frimodigt driva våra egna frågor. Men vi måste inte smutskasta och misstänkliggöra den som inte tänker som vi.
Och vi måste inte utgå från att de har andra motiv för sina politiska ord och handlingar än vi själva har. ”Judas” är ett epitet att användas med största försiktighet.
