Ledare
I fastetid är detta det vittnesbörd vi behöver
Kyrkan behöver träda fram och visa på andra principer
Då bryter gryningsljuset fram.
Gabriella Mellergårdh
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Med en dryg vecka kvar av fastetiden väntar vi på att gryningsljuset ska bryta fram. Men för att det ska ske måste vi, enligt profeten Jesaja, först uppfylla några villkor: befria de förtryckta, dela vårt bröd med den som är hungrig, ge den hemlösa husrum, klä den nakna och inte vända vår nästa ryggen. Det är kanske inte så konstigt att soluppgången dröjer.
Just i öster sägs himlen över Teheran vara täckt av tjock svart rök efter militära anfall mot byggnader, infrastruktur och oljedepåer. Och över länderna i Mellanöstern förmörkar decennier av konflikter framtidsutsikterna. Lägg därtill dimridåer av halvsanningar, propaganda och avsiktlig desinformation från somliga världsledare, och även den mest inbitne optimist får svårt att hoppas på en gryning.
För att belysa sakernas tillstånd ytterligare: nyligen publicerade Göteborgs universitet sin årliga demokratirapport, Varieties of Democracy. Slutsatserna är oroande – den demokratiska utvecklingen sedan 1980-talet är i princip utraderad och världen befinner sig åter på nivåer från 1978. I dag lever endast en fjärdedel av jordens befolkning i demokratier. USA lyfts fram som det land där demokratin försämras snabbast. På bara ett år har landet fallit 31 placeringar, från 20:e till 51:a plats.
Nedmonteringen av en demokrati sker sällan över en natt och följer återkommande mönster. Makten koncentreras uppåt, lagstiftande och juridiska institutioner försvagas, yttrandefriheten inskränks och oberoende medier tystas. Civilsamhällets möjligheter att organisera sig och granska makten försvåras genom exempelvis strypt finansiering.
Samtidigt utmålas vissa grupper konsekvent som hot eller problem för att öka misstänksamheten och minska tilliten för institutioner och mellan människor. När sådana förändringar införs stegvis normaliseras utvecklingen och det blir med tiden svårare att urskilja förflyttningen bort från demokratiska rättsprinciper och värderingar.
Hög tid för den världsvida kyrkan att träda fram som ett enhetstecken och visa på att en annan värld, med andra principer, är möjlig.
Inte heller på hemmaplan finns synliga tecken på någon morgonrodnad. Tvärtom finns det skäl att vara vaksam. Det är bra att Sverige placerar sig på andra plats på listan över de rankade länderna i demokratiindex, men även här drivs lagar igenom trots invändningar om bristande rättssäkerhet. Det samhällsklimat och den polariserade retorik som råder, inte minst inför valet, präglas av ett högt tonläge, tvärsäkra anspråk, utpekande av syndabockar, något som riskerar förvränga verklighetsbeskrivningar, förskjuta värderingar och gynna politiska syften.
Men så ska det inte vara bland er, säger Jesus. Och Jesaja varnar för att ”bråk och gräl och skändliga slagsmål” hindrar vår bön från att bli hörd i himlen. När demokratier försvagas, mänskliga rättigheter relativiseras och människovärdet urholkas, när fiender avhumaniseras och civila får betala priset för geopolitiska intressen – då är det hög tid för den världsvida kyrkan att träda fram som ett enhetstecken och visa på att en annan värld, med andra principer, är möjlig. Och att ta starkt avstånd från när korstågsretorik används för att rättfärdiga krig, som Erik Helmerson skrivit om på ledarplats.
Som världens ljus och jordens salt är kyrkan sänd att förkunna hopp och gestalta och ge vidare den kärlek hon själv har tagit emot. Att rakryggat stå upp för rätt och rättfärdighet, ge vägledning, tröst och framtidstro också när det kostar. Kyrkorna gör redan mycket: genom diakoni, socialt arbete och humanitära insatser för medmänniskor, nära och långt borta. Men det är bara när kyrkorna står tillsammans som vi förmår ”fatta bredden och längden och höjden och djupet”. Den egna blicken är för begränsad, synfältet för snävt för att kunna förstå fullheten. Det är när vi visar enhet som världen ska tro.
Enheten mellan kyrkorna är inte något vi skapar eller kan välja bort. Den är oss given. Vi hör samman som delar av en och samma kropp, med olika gåvor men med en och samma Ande. Handen kan inte säga till foten att den inte behövs. Enhet är dock inte samma sak som enighet. Enheten innebär att kyrkorna, trots meningsskiljaktigheter och mörka historiska kapitel, stannar kvar vid bordet. Som ett aktivt val. Svenska kyrkans ärkebiskop Martin Modéus beskrev kyrkan – i ett rundabordssamtal om kyrkornas ansvar för fred under Ekumeniska veckan i somras – som den enda plats i världen där oenighet inte leder till uteslutning eller stängda dörrar. Det är ett vittnesbörd som vår tid behöver! Eller som den tyske teologen Rupertus Meldenius (1582–1651) uttryckte det: enhet i det väsentliga, frihet i det oväsentliga, kärlek i allt.
