Annons
Annons
Trots kritiken: ekumenik är inte valbart
Frida Park: Ekumeniska veckan ett kraftfullt kristet ställningstagande inför hela världen
Ledare
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Låt mig få tjäna dig allen, I trohet sann, i kärlek ren, Så vill jag mer ej önska.” Så avslutas den omtyckta psalmen ”I denna ljuva sommartid”, tonsatt av ärkebiskopen Nathan Söderblom 1916. Nio år senare bjöd Söderblom in till det som kom att bli avgörande för världsekumeniken och senare bildandet av Kyrkornas världsråd: Stockholmsmötet. En mängd kristna kyrkor och samfund fanns representerade, utom Katolska kyrkan och pingströrelsen.
Den av mission och fred mycket intresserade teologen Söderblom ville se en rörelse som kunde mötas bortom dogmatiska strider, där gemensamt gudstjänstfirande blev nyckeln till enhet. Precis som i dag levde Söderblom i en tid präglad av krig och konflikt. Särskilt första världskriget påverkade hans vision om en ekumenik som kunde motverka nationalism, rasism och militarism. Hur? Genom att predika och sprida budskapet om Jesu kärlek. Det är ett budskap att ta fasta på.
Ett år före hans död var det också detta som ingick i motiveringen när han erhöll Nobels fredspris 1930: ”För att ha främjat kristen enhet och bidragit till att skapa ’en ny sinnets attityd’ som är nödvändig om fred mellan nationerna ska bli verklighet”. Formuleringarna röjer en insikt som inte är alldeles vanlig i vår sekulariserade samtid, nästan ett sekel senare: att kristen enhet är en avgörande nyckel för fred.
Rättvisa och diakoni är centralt i evangeliet, så också kärleken till medmänniskan. Detta omöjliggör att en kristen höjer sitt vapen mot en annan kristen broder eller syster, något som till exempel är bärande fundament hos till exempel anabaptismen eller Vännernas samfund (Kväkarna). Det är alltså inte konstigt att seminarier om detta ingår i det firande som inleds den 18 augusti: Ekumeniska veckan.
Dignitärer från allehanda samfund i världen, representanter från regering och kungahus, ungdomar, teologer, aktivister och biskopar samlas i flera olika kyrkor i huvudstaden för ett digert program där Sveriges kristna råd ”dukat bordet”, det vill säga öppnat dörren för samfund och organisationer att anordna programpunkter under veckan.
Verklig ekumenik öppnar nämligen inte bara dörren till mindre aktörer, den bjuder också nogsamt in, erbjuder plats och plattform till dem som inte har samma mankraft och röstresurser som större sammanhang.
Den öppna dörren till trots är det inte alla som tagit chansen att kliva in och bidra till att påverka innehållet i firandet. Även om den som söker kan finna att många samfund är representerade, om så bara med någon enstaka person, dominerar Svenska kyrkan programmet, inklusive dess olika sidoorganisationer som till exempel Act Svenska kyrkan, Svenska teologiska institutet, de egna klimatambassadörerna, olika teologer, biskopar och aktivister. Det kanske inte är så konstigt, givet att det är Sveriges största samfund.
Även Equmeniakyrkan, som ju har starka band till Sveriges kristna råd, inte minst via Sofia Camnerin, generalsekreterare för SKR och tidigare biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, och Karin Wiborn, kyrkoledare för Equmeniakyrkan och tidigare generalsekreterare för SKR, är väl representerade som arrangörer av innehåll.
Programmet har inslag som helt visst ligger i linje med vad alla kristna borde kunna ansluta sig till. Men också med punkter som utan tvekan kommer få vissa att höja på ögonbrynen: Palestinaaktivism, regnbågsrörelse och wokeism. Det behöver inte vara fel. Men det finns en risk för slagsida i utbudet som kan förhindra vissa delar av kristenheten från att känna delaktighet i och ägandeskap av det stora ekumeniska firandet.
Verklig ekumenik öppnar nämligen inte bara dörren till mindre aktörer, den bjuder också nogsamt in, erbjuder plats och plattform till dem som inte har samma mankraft och röstresurser som större sammanhang. Även till dem som inte i allt delar samma hållning.
Den som vill kan säkert hitta saker att slå ned på i nästa veckas program (”gör man skillnad på ekumenik och religionsdialog”, ”varför ger man plattform till den tveksamma organisationen”, ”är det inte en tydlig vänsterpolitisk och liberalteologisk agenda”). Men ekumenik i sig är inte valbart. Det måste, utifrån Jesu egen befallning, vara en hjärtefråga för hela kristenheten.
Bland veckans 70 programpunkter finns flera goda inslag: kyrkans arbete inom kriminalvården; sjukhuskyrkan; judiskt liv i Sverige; förebyggande dialog över religionsgränser; inkludering av funktionsnedsatta; kyrkans roll i en konfliktfylld tid; möte mellan skola och kyrka; vilken Jesus det är som trendar; hur man möter unga vuxnas existentiella frågor samt en mängd gudstjänster – bland annat en lovsångsgudstjänst.
Med 1925 i åtanke är det också glädjande att delar av firandet äger rum i Filadelfiakyrkan och att några pingstprofiler syns i programmet. Likaså att exempelvis Katolska kyrkan, Newmaninstitutet och Caritas deltar på olika sätt – till skillnad från för 100 år sedan.
Det finns en risk för slagsida i utbudet som kan förhindra vissa delar av kristenheten från att känna delaktighet i och ägandeskap av det stora ekumeniska firandet.
Utifrån Söderbloms vision om mission och engagemang för fred har kyrkorna en avgörande roll att spela i världspolitiken, eller kanske främst bakom kulisserna till världspolitiken. Den ekumeniska veckan blir utan tvekan ett kraftfullt kristet ställningstagande emot krig, konflikt och polarisering. Och det finns anledning att uppmana hela kristenheten till engagemang och delaktighet kring ekumenik och fred.
Den kristna kyrkan är en kraftfull gräsrotsrörelse som spirar även där bomber till synes utplånat all möjlighet till hopp och liv. När blodiga och långvariga konflikter pågår har Kyrkan, genom sina kontakter mellan systerkyrkor, över skyttegravar och bortom nationsgränser, kunnat verka för fred och försoning. Genom gemenskap gudstjänstfirande och genom att konkret kunna mobilisera ett lands beredskap att öppna för demokrati, fred och försoning långt innan en diktator störtats från makten eller en krigsherre besegrats.
Den som sätter sig ned med en trätobroder eller fiende (oavsett vad konflikten består i) kan genom bön riva murar och bygga broar. Andens enhet erbjuder kraftfulla nycklar till fred som många av dagens världspotentater saknar.
Som bröder och systrar i Herren inbjuds vi att se bortom skiljelinjer och till att bli verktyg för Herrens fred. Hur då? Genom att predika och sprida budskapet om Jesus. Det är verklig ekumenik och därtill så oerhört välbehövligt i vår tid.
