Kan vi se flyktingen som hoppets budbärare?

Det är högst naturligt att intresset för vad en nytillträdd påve säger och gör är stort. Hur är det med påve Leo – kommer han att avvika från sin företrädares linjer, när det gäller såväl teologi och inomkyrkliga angelägenheter som samhällsfrågor? På åtminstone ett viktigt och högaktuellt område har Leo redan visat att han inte bara går i påve Franciskus fotspår utan till och med tar kliv framåt.

Elisabeth Sandlund

Vikarierande ledarskribent

I början av oktober firar Katolska kyrkan Världsdagen för migranter och flyktingar för, hör och häpna, 111:e gången. Påve Leo har redan offentliggjort sitt budskap inför detta tillfälle. Precis som sin företrädare uttrycker han oron för ett världsläge som tvingar allt fler människor på flykt och betonar vikten av global solidaritet i stället för stängda gränser och resta murar. 

Men Leo går längre än så. Påvens tänkvärda poäng är att flyktingarna har ett viktigt värde att tillföra de samhällen som de kommer till, där inte sällan modlöshet råder. När människor bryter upp och ger sig ut på flykt drivs de av hoppet om en bättre tillvaro. De blir, skriver påven, hoppets budbärare och på det viset förebilder för hela världen.

Debatt: Värmen saknas när fokus ligger på att göra sig av med oönskade människor

Leo citerar Katolska kyrkans katekes som talar om hoppet som ett uttryck för den längtan efter lycka som Gud har lagt i våra hjärtan, vilket gör det till en kraft som inspirerar till handling. Till den tanken borde varje kristen, oavsett kyrkotillhörighet, kunna säga sitt amen. 

”I den svenska debatten avfärdas migranter ibland som 'lycksökare', som om strävan efter ett värdigt liv vore något negativt”, skriver Joel Halldorf på sin substacksida Vit rök, där han refererar påve Leos brev.  

Det stämmer. Att fly för att få ett värdigt liv kan ha sin grund i politisk förföljelse – men också i omöjligheten att försörja sig själv och sin familj i hemlandet, kanske på grund av klimatkrisens effekter. Den som talar med lätt förakt om ”ekonomiska flyktingar” kanske först borde ägna sig åt släktforskning. För vad var det som fick 1,2 miljoner svenskar att lämna allt och resa över Atlanten för att skapa sig en ny tillvaro i det stora landet i väster? Ja, ibland förföljelse av religiösa skäl men mycket oftare just drivkraften att hitta försörjning.