Trumps guldstaty: var går gränsen för tillbedjan?

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Självförgudning, kallas det. Fenomenet där en ledare sätter sig själv över lagar och institutioner, gör sig immun mot fakta och granskning, kräver blind tro och menar sig vara den enda som kan lösa problemen. Enligt Timothy Snyder, professor i historia vid Yale University, har den amerikanske presidenten Donald Trumps retorik rört sig i just den riktningen. Self-deification är, menar Snyder, ett av de mest klassiska hoten mot en fungeransde demokrati. När ledaren personifierar sanningen försvinner möjligheten att hålla makten ansvarig. Steget från rationellt tänkande till religiös underkastelse blir då farligt kort.

Avtäckningen av en sju meter hög guldstaty av Trump har på senare tid väckt debatt, där kritikerna menar att gränsen för avgudadyrkan är nådd. Pastor John Mark Burns, en av presidentens andliga rådgivare som ledde avtäckningsceremonin, har tvingats bedyra att det inte var frågan om någon tillbedjan och har avfärdat alla liknelser med guldkalven i Sinaiöknen. I stället beskrev han statyn som en symbol för motstånd, frihet och mod. Den knutna och höjda näven symboliserar presidentens kamp för USA, uttryckt genom hans berömda ord fight, fight, fight efter attentatsförsöket i Pennsylvania, inristade på den tillhörande plaketten. Samtidigt framhåller Burns statyn som en påminnelse om att Gud hållit sin beskyddande hand över presidentens liv, något som spär på den personkult som redan finns runt Trump.

”Vi tillber Herren Jesus Kristus och endast honom”, upprepade pastorn när han tillbakavisade anklagelser om att bryta mot budet om att tillbe andra gudar. ”Ära är inte tillbedjan. Respekt är inte avgudadyrkan”.

Tanken går ändå till Andra Moseboks guldkalv. Trumps förgyllda bildstod har finansierats av sex tusen ”enastående amerikanska patrioter”, som presidenten själv kallat dem, via kryptovaluta. På motsvarande sätt samlade israeliterna ihop sina tillgångar i form av guldörhängen som prästen Aron sedan använde för att gjuta guldkalven med. Vid avtäckningsceremonin står de inbjudna gästerna med handen över hjärtat. De fotograferar sig framför statyn och har fått små miniatyrkopior som souvenirer. I en västerländsk sekulär kontext är det svårt att föreställa sig en mer högtidlig ritual. Det enda som återstår är väl den faktiska knäböjningen, om man ska hårdra det. Trump tror att Don Colossus, som guldstatyn döpts till, med tiden kommer bli ett landmärke.

Statyn har rests på en lyxig golf- och hotellanläggning som presidenten äger i Florida. Till sin utformning liknar skulpturen den kolossala statyn av Nordkoreas grundare och tidigare diktator Kim Il-Sung, flankerad av sin son Kim Jong-il. Intill den 22 meter höga bronsstatyn skulle Trumps guldstaty visserligen se futtig ut, bara en tredjedel så stor, men det är ändå intressant att jämföra ledargestalterna. Båda har armen uppsträckt, men till skillnad från presidentens knutna näve sträcker diktatorn ut en öppen hand mot horisonten, som för att visa vägen framåt.

Och nog pekar envåldshärskaren i den kommunistiska enpartistaten med hela handen. Kim Il-Sung byggde upp en av världens mest omfattande personkulter runt sig själv och framställde sig som nationens räddare. Efter sin död utsågs han till ”evig president” och hans efterträdare har fortsatt regera i samma maktfullkomliga anda. Hyllningarna är obligatoriska och organiserade. All opposition har krossats med arbetsläger och avrättningar. Landet räknas som världens mest slutna och de undernärda invånarna är ständigt övervakade. Enligt organisationen Open Doors är Nordkorea den farligaste platsen på jorden att följa Jesus på.

Tanken går osökt vidare till den ännu större guldstaty som den babyloniske kungen Nebukadnessar lät resa på Duraslätten någon gång på 580-talet f.Kr. Kungen bjöd in alla grannprovinsers makthavare att beskåda den 30 meter höga och tre meter breda statyn. De som på given signal inte föll ner och tillbad skulle kastas i en brinnande ugn. Bibeln lär att alla föll ner. Utom tre judiska män, Shadrak, Meshak och Aved-Nego, som trots dödshoten stod emot och satte sin tilltro till att Gud skulle rädda dem. ”Om inte, ska du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest.” Så modigt! Så trofast!

Så onödigt? kanske många skulle invända. Vem tjänade på att de förlorade sina liv? Så många som genom historien svikit sina övertygelser när priset blivit för högt. Och vem kan förebrå dem? Hur många av oss hade stått kvar när elden tändes och i avskräckande syfte dessutom gjordes sju gånger hetare? I Nordkorea hade de tre männen alla gånger kastats i elden.

Esther Flores Sedman: När samvetet tvingas ge vika för partilinjen

USA är inte Nordkorea, men Trumpstatyn, som egentligen var tänkt att stå färdig till presidentinstallationen, är ingen isolerad företeelse utan passar in i ett större mönster där presidenten framställt sig som både påve och Jesus. På så sätt förstärker Trump, varnar historieprofessorn Snyder, den religiösa bilden av sig själv.

I min egen släkt finns berättelsen om min morfar Daniel som vägrade knäböja inför och kyssa den spanska flaggan när han satt i ett av general Francos koncentrationsläger under det spanska inbördeskriget. De republikanska soldaterna som fallit ner närmast honom drog honom i byxkanten och viskade vädjande att han skulle ta sitt förnuft till fånga. En officer som upptäckt morfars vägran att följa order riktade sitt vapen mot honom. Och precis som i berättelsen med de modiga judiska männen som mirakulöst räddades ur Nebukadnessars brinnande ugn, klarade sig morfar när officerens vapen klickade, inte bara en utan två gånger.

Varken i USA eller här hemma kastas någon bokstavligt talat i elden men priset för att stå fast vid fakta, övertygelse och självständigt tänkande kan ändå bli högt när anseende, arbete, relationer eller status står på spel. Och historien lär att makt inte nöjer sig med lydnad, utan kräver ofta vördnad.

När de första kristna vägrade kalla kejsaren för ”Herre”, Kyrios, var det en direkt provokation mot den romerska kejsarkulten. Aposteln Paulus förklarar i Första Korinthierbrevet att vi bara har ”en herre (Kyrios), Jesus Kristus”. Det var ett extremt laddat budskap då, som kom att stå många dyrt.

Det farliga börjar sällan när människor tvingas falla på knä, utan långt tidigare – när vi vänjer oss vid att en ledare står över kritik, fakta och institutioner. När lojalitet går före sanning. När politiska symboler får religiösa drag och vördnad för makten glider över i tillbedjan.

Erik Helmerson: Vågar president Trump skaffa sig 1,4 miljarder motståndare?