Vem vill ens rösta på “Liberalerna”?

Lena Mellin var något på spåren när hon för ett par år sedan i Aftonbladet skrev att oavsett vad Liberalerna anser om Sverigedemokraterna saknas det skäl att rösta på partiet. Dåvarande partiledaren Nyamko Sabunis uppenbara svårigheter att ena partiet kring Jimmie Åkessons lamslagning av regeringsbildningen gjorde att partisekreteraren Johan Pehrson, tog över och blev partiledare. Numera är det liberalt att regera tillsammans med SD.

Att det saknas anledningar till att rösta på partiet är om inte den största, så likväl en av anledningarna till varför L i flera år skvalpat omkring fyraprocentspärren. Utvecklingen för det enda svenska parti som åtminstone i namnet signalerar en närhet till en av de största ideologierna, liberalism, visar på en större kris även utanför Sveriges gränser: Få liberala partier har framgångsrikt lyckats navigera i den situation som uppstått efter migrationskrisen – med nationalistiska och populistiska partier som gång på gång lyckas skjuta sina motståndare i sank i kulturkriget.

När populister vädjar till människornas lägre drifter – främlingsrädsla eller att se till sitt eget bästa och strunta i andras behov – kan de som vill vädja till människornas högt stående [liberala] ideal få det svettigt. En del liberaler väljer då att bli kulturradikaler, något en del beskyller svenska L för i och med den ståndpunkt partiet tog i frågan om förenklat könsbyte i våras. De frihetsälskande Liberalerna hade blivit så fria att inget längre blev beständigt, inte ens biologi.

Andra liberaler väljer att plötsligt värna vad man i århundraden stridit emot – staten. Staten ska vara huvudman för skolan, staten ska bestämma vilka värderingar trossamfund får predika och staten ska stoppa kristna skolor och kyrkor från att döpa flyktingar. Det är inte konstigt om väljarna kämpar med att förstå vad liberalism är, i alla fall i den tappning svenska Liberalerna levererar. Och varför skulle man då rösta på ”Liberalerna”?

Att de små partierna i en regering behöver värna varje röst de någonsin kan tänkas få är nästintill en regel. Miljöpartiet tog rejält stryk av att regera tillsammans med Socialdemokraterna. Och som Tidöregeringens minsta parti är risken att L:s svårigheter att få medial uppmärksamhet, ens på de sex områden man har ministerposter i, är, eller i alla fall borde vara, det största samtalsämnet vid morgonfikat på partiets kansli. (Testa dig själv – kan du räkna upp alla L-statsråd?)

Just nu är det osäkert om det ens förekommer några kafferaster med mariekex till doppelse på Liberalernas kansli. Ena dagen avgår en av partiets mest namnkunniga ministrar: Paulina Brandberg. Enligt henne själv med syfte att ägna mer tid åt familjen, en kanske oväntad, men ändå inte ovälkommen ståndpunkt från en jämställdhetsminister. Samtidigt avgår en färsk partisekreterare, pastorn Jakob Olofsgård, men inte för att likt Pehrson bli partiledare (åtminstone inte ännu, vem vet hur länge Johan Pehrson sitter kvar när det stormar som det nu gör). Och samtidigt berättar kanslichef Oscar Wåglund att han lämnar sin post. Det är inte konstigt att spekulationerna om inre rasande konflikter startar. Och detta med blott ett drygt år kvar till valet. Svettigt. Särskilt för ett litet parti. Och nog inte upplagt för gemytligt fikande.

Ska Johan Pehrson lyckas lugna sitt parti, de få återstående väljarna och medierna lär han få det hett kring öronen. Kanske lyckas han rida ut stormen. Om inte, ja då är det i alla fall inte kortare tid kvar till nästa val än när Pehrson själv hastigt och lustigt tog över efter Nyamko Sabuni. Då fanns det få kandidater att välja bland. Nu finns det färre. Inte ett helt lysande läge för L, lugnt sagt.

Frida Park

Frida Park är opinionsredaktör på Dagen.