Stefan Löfvens avgång spär på turbulensen

Med bara drygt ett år fram till nästa ordinarie riksdagsval sågs statsminister Stefan Löfvens sommartal i förväg som den informella avsparken för valrörelsen, en riktningsgivare i en komplicerad och osäker inrikespolitisk situation, där möjligheterna för regeringen att baxa en budget genom riksdagen är långt ifrån säkra.

Men i stället bjöd Löfven på en överraskning, närmast en politisk bomb, när han i slutet av talet meddelade sin nära förestående avgång. Vid den socialdemokratiska partikongressen i november tackar han för sig. Omedelbart därefter lämnar han posten som statsminister och överlåter åt sin efterträdare, vem det nu blir, att be om riksdagens förtroende för att få styra landet i de tio månader som återstår tills väljarna ska säga sitt.

[ Löfven om att tro: Grunnar mycket på det ]

Rykten har florerat att Stefan Löfven, som ju motvilligt lät sig väljas till partiledare för snart tio år sedan, funderade på att lämna sin post. Men få, om någon, bedömare hade räknat med att det skulle ske så nära ett val, än mindre i en situation där hans avgång ofelbart kommer att utlösa den andra regeringskrisen på ett halvår. Det är ett högt spel att utgå från att den spretiga oppositionen inte kommer att ta chansen att utmana om makten på liknande sätt som skedde så sent som i juni. Ingen drömstart direkt för Löfvens efterträdare.

[ Elisabeth Sandlund: Försvagad Löfven lever vidare på hoppet ]

Att Socialdemokraterna behöver ny energi och ny kraft för att inte fortsätta att tappa väljare till å ena sidan V och å den andra SD råder i och för sig ingen tvekan om. Men en ny partiledare får en tuff uppgift att samla de trogna socialdemokratiska skarorna och samtidigt vinna tillbaka väljare som tröttnat på den förda politiken. S har inte mycket att lyfta fram i form av genomförda reformer under Löfvens tid vid rodret. Till det kommer kritiken mot hanteringen av pandemikrisen när Löfvens försök att framstå som trygg och kraftfull landsfader knappast lyckats särskilt väl.

För det feministiska parti som S vill vara ligger det nära till hands att välja en kompetent kvinna.

—  Elisabeth Sandlund

Och vem är djärv nog att ta sig an jobbet? Den här gången bör det vara en hugad tronpretendent, inte någon som behöver övertalas. För det feministiska parti som S vill vara ligger det nära till hands att välja en kompetent kvinna. Finansminister Magdalena Andersson är inte den enda men den som ligger närmast till hands, som den kronprinsessa hon framstår som.

Natten till söndag, innan Löfvens bomb hade briserat, efterlyste Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg ett svar i talet från partiledaren om vad socialdemokratin vill göra åt det kvävande underskottet av medmänsklighet i den politiska debatten. “Jag är så innerligt trött på att människor – flyktingar, funktionshindrade, arbetslösa och sjuka – bara beskrivs som problem och kostnader”, skrev han.

Alldeles oavsett partipolitisk hållning är önskan om en medmänsklig omstart lätt att instämma i. Om maktskiftet i S kommer att leda till ett förändrat tonläge från partiets håll och i förlängningen förhoppningsvis även på andra håll är däremot en öppen fråga.