Ledare

Equmeniakyrkans kyrkokonferens ställer helt rätt frågor

Öyvind Tholvsen: Utmaningen blir att få samtalet att fortsätta i samfundets 594 församlingar

Equmeniakyrkan lyfter blicken och tar itu med framtidsfrågorna under samfundets första visionskonferens, som vartannat år ska ersätta den traditionella beslutskonferensen. Biträdande kyrkoledare Niklas Piensoho i samtal under kyrkokonferensen i Göteborg 2024.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Equmeniakyrkan vill verkligen lyfta blicken när de nu möts för sin kyrkokonferens i Örebro i helgen som kommer. Det är deras första visionskonferens i den nya arbetsform som beslutades om förra året.

Greppet är fräscht. Vartannat år beslutskonferens då verksamhetsplaner klubbas, val görs, motioner kan väckas och annan formalia avhandlas. Vartannat år vill man i stället ta itu med framtidsfrågorna. Det är det man gör i år, även om några beslut också behöver fattas för att komma in i den nya ordningen.

Att en visionskonferens också välkomnas av kyrkans egna vittnar mer än tusen anmälda om. Det är inte många andra organisationer i Sverige som kan mobilisera så många till sin årskonferens.

Ambitionerna är mycket stora. Fyra huvudspår finns med olika teman som enligt programmet är: 1. En växande kyrka – som handlar om hur Equmeniakyrkans församlingar kan få nya medlemmar. 2. En kyrka med alla – om hur fler kan känna sig hemma i kyrkan, särskilt unga vuxna. 3. En kyrka som bär hopp i samhället – om vad kyrkan kan göra för att göra världen bättre. 4. En kyrka som vill vara en – om hur Equmeniakyrkan är som kyrka i dag och hur de skulle vilja vara i framtiden.

Greppet är också helt nödvändigt. Det nybildade samfundet har gått från att bestå av 719 församlingar med 64 700 medlemmar för tio år sedan till att i dag vara 594 församlingar med 56 100 medlemmar. Bara i årets kyrkokonferens ska det noteras till protokollet att nio församlingar har upplösts det senaste året. Inga nya församlingar kommer välkomnas in.

Tillsammans med Pingst FFS, Alliansmissionen och Evangeliska frikyrkan gjordes en undersökning för fem år sedan. Denna visade att i sjuttio procent av frikyrkoförsamlingarna var mindre än tio procent av medlemmarna under trettio år. Alarmerande! Equmeniakyrkan gör med andra ord helt rätt när de pekar ut unga som en viktig grupp om de ska bli en kyrka med alla. Då är det också avgörande att man väljer att prata med unga och inte bara om unga, vilket vi får hoppas sker redan på kyrkokonferensen.

Ska församlingar kunna växa, bli sammanhang där särskilt unga känner sig hemma och som bär hopp i samhället, så är det en kraftsamling på lokal nivå som krävs.

För alla som läser underlaget lyfts det totalt, om jag räknat rätt, hela nittio frågor. Bara i det första spåret om en växande kyrka ställs tjugofyra frågor inom åtta olika områden. Det är mycket att behandla på kort tid, även om inte alla ska vara med på allt. Helt enkelt en omöjlig uppgift.

Men för mig som själv har arbetat mycket med församlingsutveckling, är det tveklöst helt rimliga frågor som ställs. Och det är tydligt i frågorna att det inte är Equmeniakyrkan som samfund som det handlar om, utan de lokala församlingarna. Det är vad som händer i dem som avgör Equmeniakyrkans framtid – vilket för övrigt också är sant om exempelvis Pingst FFS, Svenska kyrkans eller Frälsningsarméns framtid.

Ska församlingar kunna växa, bli sammanhang där särskilt unga känner sig hemma och som bär hopp i samhället, så är det en kraftsamling på lokal nivå som krävs. En sak till behövs i utvecklingsarbetet. Frågorna måste ner på en individnivå. Det är mycket glädjande att precis detta också görs i det underlag som läggs fram: Hur delar du tro med människor omkring dig? Vad är lätt och naturligt för dig? Vilka bitar är svårare? Vad är du beredd att ge upp för att ge plats för unga/nya/oerfarna i församlingen? Vad är du inte beredd att ge upp?

Frågorna om kyrkornas framtid är nämligen också personliga.

Equmeniakyrkan. Karin Wiborn, kyrkoledare och Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare bjuder in till en helt ny form för kyrkokonferens i Örebro 5–7 juni.

Väl på plats i Örebro finns det dock en stor risk att många blir frustrerade över att tiden inte kommer räcka till. Att man bara skrapat på ytan kommer säkert kunna bli en allmän känsla i efterhand. Det är ledarskapets stora utmaning. Kommer man att resa hem med en vision, eller har man inte fått syn på skogen för alla träden?

Equmeniakyrkan behöver bli växande igen. Och mycket hänger på just dessa tre moment: Vikten av vision, risk för ytlighet och frustration över att man får för lite tid tillsammans.

Men Equmeniakyrkan är att gratulera till ett ledarskap som sätter de stora framtidsfrågorna på dagordningen. Att röja plats för en renodlad visionskonferens genom en så genomgripande kulturförändring som att skippa en inarbetad kyrkokonferensform, med långa traditioner i bildarsamfunden, är ett djärvt grepp.

Förändringar kan enbart ske om var och en av församlingarna tar med sig dessa processer hem och låter det få både tid och djup, i bön och arbete, samtal och verklig förändring. Man behöver vara beredd att ge upp något gammalt, ibland med stort affektionsvärde för att ta emot något nytt som har ett ännu större evighetsvärde: En församling där människor förvandlas därför att de mött den uppståndne Jesus Kristus och fyllda av Andens kraft också vill att världen ska förändras. Frågan är lokal.

Men framtidsfrågorna är också personliga för alla församlingar som vill förnyas. Hur ser mina möten ut med Kristus i dag? På vilket sätt vill Anden använda mig som del i hans kropp, församlingen? Förändringsarbete reduceras alltför ofta till vad någon annan borde göra. Det blir dock aldrig till förändring om inte man är många som vill ställa sig tillsammans mitt i det Gud gör och vill göra just här och just nu.

Om fler än tusen personer kommer hem till sina församlingar med redskap för sådana förändringar, kan mycket spännande hända i Equmeniakyrkan i åren framöver.