Annons
Annons
Rekommenderade artiklar
Fler artiklar från samma avdelning
Chefredaktören har ordet
Felicia Ferreira:
När medier blir speglar i stället för fönster
Alla vill ha opartiska medier – tills de inte håller med.
”Dagen är så vinklad.” ”Haha, opartiska public service.” ”Neutrala medier, jo jag tackar.”
Det här är en ledarkrönika i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det är dylika kommentarer som dyker upp med jämna mellanrum. I våra eller andras kommentarsfält, i sociala medier och i inkorgen. Jag brukar läsa dem med intresse. Inte för att de alltid har rätt, men för att de säger något om vår tid. Men så slås jag ofta av hur snabbt samtalet tar slut.
Vinklad.
Partisk.
PK.
Vänster.
Höger.
Vi kan alla kasta ur oss förenklade beteckningar men de hjälper oss sällan att förstå vad vi egentligen menar. För vad är det vi reagerar på? Att fakta är fel? Att viktiga perspektiv saknas? Att en viss röst fått för stort utrymme? Eller att vi själva inte håller med om slutsatserna av ett resonemang eller en text?
Det är olika sorters kritik, som förtjänar olika svar.
Dagen är inte neutral. Vi utgår öppet från en kristen världsbild. Vi gör urval varje dag.
Tidigare i år besökte jag flera amerikanska mediehus under en studieresa, arrangerad av Journalistfonden. Det som slog mig förutom den politiska polariseringen, som det skrivs så mycket om, var att flera mediechefer beskrev en annan utveckling: att tittare/läsare/lyssnare i allt mindre utsträckning söker sig till medier för att förstå världen utan snarare ”för att få sina egna uppfattningar bekräftade”.
Det där uttrycket kan dock riskera att bli nedvärderande mot en publik. Kanske handlar det närmast om att människor söker sig till medier, forum och kanaler där man upplever sig hitta en gemensam verklighet och känner igen sin egen världsbild.
Det finns förstås fortfarande människor som vill möta olika perspektiv, väga argument mot varandra och kanske till och med få sina egna uppfattningar utmanade. Men den gruppen verkar minska.
I stället växer marknaden för medier som tydligt vänder sig till en viss publik och där läsare, tittare eller lyssnare känner igen både resonemangen och de grundläggande antagandena om hur världen fungerar.
På ett sätt är utvecklingen logisk. Vem vill inte känna sig hemma? Vem söker inte gärna upp sammanhang där man blir förstådd och där människor delar viktiga erfarenheter och värderingar?
Det gäller förstås också Dagen. Vi är inte en tidning för alla. Vi skriver för människor som är intresserade av tro, kyrka och livsfrågor och många av våra läsare delar erfarenheter och referensramar som skiljer sig från andra offentligheter. Men därifrån är steget långt till att förvänta sig att all vår journalistik ska bekräfta våra läsares bild av verkligheten.
Under lång tid fungerade tidningar, radio och tv som gemensamma mötesplatser. De var långt ifrån perfekta. Infallsvinklar saknades då också. Makten kunde bli för koncentrerad. Men det fanns ändå en grundläggande idé om att olika röster skulle komma till tals inom samma offentlighet.
Man kunde öppna en tidning för att läsa sportresultat och råka stöta på en analys av Mellanöstern. Man kunde lockas av en spetsig kulturartikel och samtidigt möta en ledarskribent man inte höll med. Det fanns friktion, vilket inte alltid är dåligt.
I dag är de digitala världarna allt bättre på att ge oss precis det vi vill ha. Det finns algoritmer som vet vad vi klickar på, vad vi delar och vad som väcker våra känslor. Vi får fler speglar. Det kan delvis hjälpa oss att förstå oss själva. Men vi får samtidigt färre fönster mot världen utanför.
Mitt i denna utveckling pågår en debatt om mediernas opartiskhet. Det är en viktig diskussion. Men ibland blandar vi ihop olika saker. Alla medier gör urval. Alla. Det gäller Dagen, Dagens Nyheter, Sveriges Television, poddare, Youtubers och substack-skribenter.
Ingen kan rapportera om allt som händer. Frågan är därför inte om urval görs, utan hur de görs. När någon säger att en tidning är vinklad därför att den valt att rapportera om en viss händelse beskriver man egentligen journalistikens grundvillkor. Det intressanta är om urvalet har gjorts hederligt. Har uppgifterna kontrollerats så långt det är möjligt? Har relevanta synsätt fått komma fram? Har redaktionen varit beredd att korrigera misstag? Finns det system för ansvar när något går fel?
Det tycks också finnas en annan sammanblandning; att objektivitet skulle vara samma sak som neutralitet. Objektivitet handlar dock inte om att alltid ställa sig mitt emellan två åsikter. Sanningen befinner sig inte nödvändigtvis i mitten. Om fakta pekar åt ett håll är det journalistikens uppgift att redovisa det, inte att skapa en onaturlig balans. Objektivitet handlar snarare om metod. Om viljan att pröva sina egna antaganden, kontrollera fakta och vara öppen för att man kan ha fel.
Dagen är inte neutral. Vi utgår öppet från en kristen världsbild. Vi gör urval varje dag. Vi publicerar ledare med tydliga åsikter men är partipolitiskt obundna. Dock är vår ambition inte att varje artikel ska bekräfta det våra läsare redan tycker. Nästan tvärtom.
Om journalistik bara blir ett sätt att leverera bekräftelse till den egna gruppen har den förlorat något av sitt värde. Vi tror fortfarande att människor växer av att möta andra synsätt än sina egna. Att det finns ett värde i redaktioner där flera personer med olika erfarenheter granskar samma material. Där uppgifter kontrolleras, formuleringar prövas och perspektiv diskuteras innan publicering. Det är ett hantverk som vuxit fram under lång tid och som ytterst syftar till att minska risken för den enskildes blinda fläckar.
Under de senaste åren har redaktionella medier fått ta emot hård kritik. En del av den har varit berättigad. Det har funnits och finns åtskilliga tillfällen då den traditionella mediebranschen varit för kaxig, för likriktad och för dålig på att lyssna.
Men det vore ett misstag att därför avfärda journalistiken som institution. När desinformation sprids, när rykten flyger genom sociala medier och när politiken i Sverige går in i ännu en valrörelse behövs fler människor som försöker skilja sant från falskt. Men också fler som hjälper oss att orientera oss i en komplex verklighet, där de viktigaste frågorna sällan ryms i en rubrik eller en slogan.
Vi som arbetar inom de redaktörsstyrda, redaktionella medierna gör inte längre anspråk på att stå ensamma mitt på torget och vi kommer att göra misstag också i framtiden. Vi kommer ibland att missa viktiga perspektiv, ställa fel frågor eller göra fel bedömningar.
Men alternativet är inte en offentlighet utan brister. Alternativet är en offentlighet med färre gemensamma referenspunkter, färre människor som granskar makten och färre arenor där olika röster möts.
