Ledare
Tänk om ditt barn är en av Max mobbare
Frida Park: Skolan är inte ensamt ansvariga för att stoppa kränkningar
Svenska Dagblades poddserie ”Varför dog Max?” handlar om mobbning, vuxnas ansvar och en 13-årig pojkes sista tid i livet.
Viktoria Bank/TT & Svenska Dagbladet
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
På köksbordet ligger ett papper som bär på min sons framtid. Det är klasslistan inför högstadiet, komplett med namnen på de nya mentorerna och tonåringarna som ska dela korridor de kommande tre åren. Men det som borde vara fyllt av förväntan känns som en kall hand runt hjärtat.
Jag är legitimerad lärare och jag är mamma till en snart 13-åring. Precis i detta nu står jag där tusentals andra föräldrar står inför höstterminen. Och precis som så många andra har jag under tårar tagit del av Svenska Dagbladets djupt skakande granskning av 13-årige Max Olofsson från Ulricehamn. En kreativ och nyfiken kille vars skolgång förvandlades till ett levande helvete. Efter bara tre månader på högstadiet ledde mobbningen till att han tog sitt liv.
Skolans ansvar är monumentalt och Max fall avslöjar en skrämmande pappersbyråkrati där systemet verkar mer upptaget av att rentvå sig självt än att i tid rädda ett svårt lidande barn. Men att stanna där är en farlig förenkling.
Mobbning föds inte i ett vakuum i klassrummet. Det speglar en djupare samhällsanda, en vuxenvärld som abdikerat och ett socialt klimat som har blivit direkt livsfarligt för den som inte passar in i obarmhärtigt cementerade normer.
Skolan kan och ska absolut göra mer för att skapa trygghet och motverka kränkningar. Men ingen rastvakt kan stoppa de digitala knivhuggen som utdelas klockan elva på kvällen. Mobbning som tidigare skedde i korridorer eller på skolgården har flyttat in i mobilerna, dygnet runt. Ingenstans finns en fristad och de kränkande inläggen kan leva kvar på nätet för alltid. I dolda gruppchattar och på sociala medier pågår en parallell digital verklighet där empati är en bristvara och den vuxna närvaron lyser med sin frånvaro.
Och bakom varje barn som mobbar finns föräldrar som antingen inte sett och förstått – eller inte tagit sitt föräldraansvar.
Jag betraktar namnen på pappret framför mig. 25 elever. Några av dem kommer att ha upplevt mobbning innan de slutar nian. Som så många andra föräldrar är jag livrädd för att mitt eget barn ska bli ett av dem.
Men vi kan inte låta tanken stanna där. För när ett barn blir mobbat finns det alltid barn som mobbar. Och bakom varje barn som mobbar finns föräldrar som antingen inte sett och förstått – eller inte tagit sitt föräldraansvar.
Under mina yrkesår i skolan har jag mött förtvivlade vårdnadshavare som plötsligt tvingats ställa sig frågan: Vad i all världen gör man om ens barn är den som kränker, slår eller driver någon till randen av självmord?
Det är en fråga som ingen förälder vill ställa sig, som leder till ett samtal med barnen som ingen vill behöva ta. Men jag har sett hur avgörande det är att man vågar. Jag är ingen expert, men utifrån mina erfarenheter från klassrummet finns det några punkter som kanske kan vara till hjälp för någon.
Prata med ditt barn. Ställ frågor, även när det är impopulärt. Visa att du finns där och bryr dig om det som rör sig i barnets värld.
Våga ta fighten om den digitala världen. Titta i telefonen vid behov. Det är inte kontrollbehov utan ansvar. Sätt gränser. Markera mot det som kommer fram i sociala medier eller vid köksbordet som visar ett förakt mot någon eller mot vissa grupper. Och – kanske det svåraste – försök vara ett föredöme.
Om skolan hör av sig för att ditt barn har kränkt någon – sök orsaken, inte syndabocken. Barn som mobbar gör det sällan utifrån ”ondska”. Ofta handlar det om osäkerhet, grupptryck eller rädsla att hamna utanför. Ställ frågan: ”Vad är det som händer och hur mår du egentligen?”
Se igenom ursäkterna. Gå aldrig med på att förminska en kränkning med ”det var bara ett skämt”. Ta det drabbade barnets upplevelse på fullaste allvar.
Ta gemensamt ansvar med skolan. Gå inte i försvar – gå i samarbete. Fråga vad du kan bidra med för att bryta mönstret. Om du behöver råd och stöd, våga be om det, varför inte hos kommunens familjestöd eller en själavårdare med absolut tystnadsplikt.
Fostra mod – inte makt. Barn behöver tränas i att vara försvarare, inte åskådare.
Om barnet har hamnat i ett destruktivt umgänge – sök aktivt efter sammanhang där gemenskapen bygger på en värdegrund där alla är välkomna, till exempel kyrkans ungdomsverksamhet eller konfirmandgrupper.
Det är ett tungt ok föräldrar bär och maktlösheten kan stundtals kännas övermäktig när vi ska navigera i en tonårsvärld som rör sig snabbare än vi hinner med. Men vi står inte ensamma. Det är ett gemensamt vuxenansvar och vi måste orka. Tänk vad bra det vore med samtalsforum där tonårsföräldrar kunde finnas för varandra och utbyta erfarenheter, gärna i kyrkan.
Föräldraskapet handlar inte om att vara perfekt och det kommer att kosta. Det kommer att mötas av suckar, smällande dörrar och tonårsilska. Men mitt i den stormen måste vi hämta mod i vetskapen om att våra gränser är det starkaste skyddsnät vi kan ge våra barn. Att vi älskar dem så mycket att vi vågar ta konflikten.
Jag tittar på klasslistan på mitt köksbord igen, tänker på Max och påminns om allvaret. Om vi som är föräldrar tar ett gemensamt ansvar för våra barns beteenden mot andra kanske inga fler föräldrar behöver förlora sin 13-åring.
