Dödsstraffet sätter punkt när Gud vill ge en ny början

När Kain mördade sin bror Abel var straffet givet. Den gammal­testamentliga lagen, som senare slogs fast av Mose, sa att den som slår ihjäl en människa ska straffas med döden. Genom att ta Abels liv hade Kain förverkat rätten till sitt eget.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Men Gud skonade Kain och satte ett märke på honom för att skydda honom från vedergällningen. Det finns redan här en spänning mellan straff, skydd och nåd som Jesus långt senare fördjupar. När Jesus skärper det femte budordet om att inte dräpa, sätter han i stället ljuset på själva roten till dådet. Då räcker det med att bli vred och förolämpa eller förbanna ett syskon för att själv hamna under domen. Ilska är inte mord, och ingen kan mena att det är samma sak. Men när Jesus i Bergspredikan vill komma åt den bakomliggande orsaken kommer ingen av oss undan. Och frågan om dom och dödsstraff får ett helt annat perspektiv.

I USA har debatten om dödsstraffet aktualiserats den senaste tiden efter att dödsdömda Christa Pike överlevde en misslyckad avrättning i Tennessee. Den dödliga injektionen slutade med att delstaten i stället för att ta hennes liv tvingades rädda det när hon hamnade i respirator.

Bara några dagar senare godkände president Donald Trump planerna på att avrätta armépsykiatrikern Nidal Hasan genom arkebusering. Hasan dödade 13 personer och skadade 32 i massakern på armébasen Fort Hood i Texas 2009. Avrättningen är planerad till den 3 december och ska genomföras på samma militärbas. Kort därpå meddelade krigsminister Pete Hegseth att avrättningen skulle direktsändas.

En stat har rätt att döma och straffa, men var går gränsen för dess makt? Innebär rätten att straffa också en rätt att ta liv? Och hur påverkas synen på människovärdet, lidande och död om staten inte bara tar sig den rätten, utan dessutom gör en människas sista stund i livet till ett offentligt medieevenemang?

Arkebuseringen blir den första i USA sedan andra världskriget. Från katolskt håll har man protesterat mot att militär personal ska utföra avrättningen och ifrågasatt om hänsyn tagits till de moraliska och etiska dilemman som de enskilda soldaterna ställs inför. Katoliker som blir uttagna till exekutions­patrullen uppmanas att be om att bli befriade eftersom handlingen ”strider emot kyrkans lära”.

Esther Flores Sedman: Kyrkan måste våga tala utan att göra politiken till evangelium

Pete Hegseth försvarade förslaget om direktsänd avrättning med att människor då förstår ”att den här typen av handlingar får allvarliga konsekvenser”. Men kritiken kom även inifrån det republikanska partiet: ”Jag stöder absolut dödsstraffet, men att livestreama avrättningar är vad jihadister gör”, skrev kongressledamoten Austin Scott från Georgia. Man varnade också för att offentligheten riskerade att göra den dödsdömde till martyr, och att en video kunde användas för att rekrytera framtida terrorister.

Den globala plattformen hade dessutom gett Hasan det eftermäle som många gärningspersoner söker genom manifest, avskedsbrev eller egen direktsändning av sina dåd. En direktsändning är, enligt kriminologer, den ultimata uppmärk­sam­heten för den som inte ser döden som det värsta ödet utan som hellre blir känd för något fasansfullt än faller i allmänhetens glömska.

I torsdags meddelade president Trump att livesändningen inte blir av. Han motiverade beslutet med att en sändning kanske hade varit avskräckande, men att ”många mycket goda och välmenande människor helst inte vill se Hasan dö”. Men vad säger det om dödsstraffet när man vill se det genomfört men inte se på när det utförs?

Dödsstraffet hör inte hemma i ett modernt och civiliserat rättssystem. Det bekämpar inte heller brottslighet utan riskerar enligt bland andra Amnesty tvärtom att göra samhällen råare. I Sverige avskaffade vi dödsstraffet i fredstid redan 1921. Fram till 1972 gällde det i tider av krig, men sedan 1975 får det enligt regeringsformen inte förekomma.

Opinionen för dödsstraff har i Sverige legat förhållandevis stabilt de två decennier som SOM-institutet undersökt vad svenskarna tycker. Fortfarande anser en femtedel av befolkningen att det är ett ganska bra eller ett mycket bra förslag att införa dödsstraff för mord.

Samtidigt befinner vi oss i en intensiv kriminalpolitisk debatt där straffskalor skärps, och tidiga frigivningar, ibland med rätta, ifrågasätts. Fokuset förflyttas alltmer från rehabilitering av förövare till upprättelse för brottsoffren. Det är ett viktigt samtal som behöver fortsätta.

Förövare måste ta konsekvenserna av sina handlingar och för det finns straffskalor och lagliga påföljder som våra rättsinstanser ska följa och besluta om. Brottsoffer och deras anhöriga förtjänar samhällets fulla stöd och verklig upprättelse. Men den kan aldrig bygga på att staten själv släcker liv, inte ens när en människa har begått de grövsta av brott. För även om straffet ska vara strängt, är livet en gåva från Gud och dess gränser får bara dras av Gud själv. Skapad till Guds avbild är en människas liv okränkbart. Det gäller också en mördares liv, vilket märket på Kain visar.

Det summeras av de kristna argument som framfördes i den svenska debatten före avskaffandet på tjugotalet, där statens plikt beskrevs som: ”att hylla, icke den försoningslära, som ropar efter liv för liv, men den, som vill ingen syndares död, utan att var och en omvänder sig och lever”.

Kärnan i evangeliet är att ingen människa är bortom Guds nåd. Genom dödsstraffet berövar samhället människan möjligheten till omvändelse, bot och försoning. Dödsstraffet sätter oåterkalleligt punkt när Gud vill erbjuda en ny början. I tidernas begynnelse klev universums högste domare själv in för att visa historiens första mördare den nåden.

Esther Flores Sedman: Barmhärtighet
börjar med att vi stannar