Ledare

Ropa inte ”hederskultur” så fort någon far illa eller täcker huvudet

Erik Helmerson: Debattörerna relativiserar ett allvarligt förtryck

Inte ”slöjtvång”: Svenska Birgittasystrar under ordens jubileum 2003.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

När filmklippen med programledaren David Druid i början av november spreds på nätet var det lätt att bli mycket illa berörd. Det var uppenbart att något var alldeles fel mellan Druid och den kvinna som också förekom på bilderna. 

Han hörs förolämpa kvinnan grovt, också sexuellt där han anspelade på hennes sexliv innan de två träffades. 

I diskussionen efter klippens publicerande, på Instagram och via den nya sajten Hon, har Druids agerande fördömts kraftigt. En del har använt dem för att plädera för att hederskultur inte bara är ett problem för andra folk och religioner – filmerna ska bevisa att den finns även i Sverige.

”Jag anar hedersproblematik dessutom med indignationen över föredettingar, som om han hade önskat sig en oskuld”, skriver debattören Alexandra Pascalidou på forumet X. 

Där skriver också aktivisten Rashid Musa, tidigare ordförande för Sveriges unga muslimer: ”När nyheter som den om Druid kommer upp blir man påmind om hur selektiva vissa som uppmärksammar hederskultur är i sin kritik … Hade Druid hetat Dawud hade det låtit annorlunda.”

Ingenstans har det antytts att hans släkt gått samman för att kontrollera partnerns sexualitet.

Annika Strandhäll, tidigare socialdemokratiskt statsråd och ivrig X-fäktare, är inne på samma linje: ”Om han varit muslim, inte känd, bott i Botkyrka och sagt samma sak till sin dotter vad hade du sagt då?”

Sådant resonemang är dubbelt skadligt. Dels relativiserar det verkligt heders­förtryck: Om all manlig aggression riktad mot kvinnor kallas heder kommer ordet att förlora sin betydelse.

Dels är det helt enkelt inte sant. Det finns tydliga definitioner på vad som utgör hederskultur. Brottsförebyggande rådet, Brå, har en detaljerad lista över känne­tecknen:

Det handlar bland annat om att någon ”utsätts för påtryckningar och våld som syftar till att upprätthålla familjens kontroll över individen.”

Det ska finnas, skriver Brå, ”ett starkt kollektivistiskt inslag, ofta i en familj och släktrelation, som bland annat innebär att individens intresse och handlingar anses vara underordnat familjens intresse och att individens sexualitet och intima relationer är hela familjens angelägenhet som kan påverka familjens anseende.”

Ingenstans i rapporteringen av Druid har det antytts att hans släkt gått samman för att kontrollera partnerns sexualitet. Snarare ser det ut som att det som kommer fram är toxisk svartsjuka. Det är i så fall illa nog och en stor röd flagga – men det är inte hedersförtryck.

Samma typ av relativiserande kommer regelbundet fram i diskussionen om slöj­tvång, där någon alltid måste visa bilder av nunnor och retoriskt undra om de inte är utsatta för samma krav på att täcka huvudet.

Men fri vilja är inte tvång. Nunnor mördas inte av sin familj om de kastar doket. Håll isär begreppen. Hederskultur är något annat.