Ledare
I fickan bär vi något som gör oss dummare och leder oss från Gud
Erik Helmerson: 72 timmar räcker för att bryta mobilberoendet
”Just nu kan du inte nå det önskade numret” …
Privat
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Min födelsedagspresent ser ut som något som hör hemma i ett kylskåp: en låda på kanske två liter, i genomskinlig plast med ilsket rött lock. Det som gör den annorlunda är en liten ratt, som styr en skärm med digital timer. Man kan ställa in timern på allt från några sekunder till flera dygn. Då är lådan ofrånkomligen låst.
Den är också oerhört solid. Man skulle behöva klyvyxa för att komma in i den när locket är låst.
Just nu tittar jag fascinerad på min telefon, som på en boaorm i sitt terrarium. Den är inlåst i lådan. Jag kan inte komma åt den, och framför allt – den kan inte komma åt mig.
Och jag älskar det.
Sajten forskning.se berättar om en ny studie från bland annat Linnéuniversitetet om hur vårt välbefinnande påverkas av tre dygn utan mobil och internet. Och mycket riktigt: 72 timmar räckte för att deltagarna skulle få lust att sakta ner och ”engagera sig mer i sin omgivning”, enligt universitetet.
Jag tittar fascinerad på min telefon, som på en boaorm i sitt terrarium. Den är inlåst i lådan.
Det där är något som jag känner mycket väl igen. En helg på retreat, utan telefonen, visar hur chockerande snabbt det går att sluta tänka på den och börja ägna hjärna och hjärta åt något viktigare. Som Gud.
När mobilen nu ligger otillgänglig i sitt terrarium upphör jag också direkt att sakna den. Men så snart det digitala låset öppnar sig märker jag hur snabbt det går för boaormen att ringla sig ut och återta greppet om mitt liv.
I aktuella boken ”Avskärmad – Vägar till ett friare liv” beskriver prästen Christoffer Abrahamsson sitt liv utan smartphone, utan ständig uppkoppling. (För transparensens skull: Abrahamsson är gift med min kollega på Dagen.) Han har samma erfarenhet av hur snabbt det går att vända sig bort från alla de sajter, nyhetsuppdateringar och instagrammare som vi nyss tyckte var så viktiga. Hemligheten är ju bara att stänga av telefonen!
”Plötsligt framstår somligt av det liv som pågår som en fars, någonting som inte är värt min kraft och uppmärksamhet”, konstaterar han. ”Avskildheten gör mig nyktrare från bruset i vardagen. Jag blir lite friare och därmed också något mänskligare.”
Och intelligentare, kan tilläggas. På tisdagens DN Debatt skriver Erik Masao Eriksson från Högskolan i Borås om riskerna med att konstant ha en AI i innerfickan. Resonerandets tid tycks vara förbi, slår han fast: ”Mobilen åker snabbt upp vid minsta undran… Tidigare diskuterade man med varandra. Interaktionen och det sociala samspelet var minst lika viktiga som svaret.”
Detta är inga nyheter. Men kanske är vi ännu lite för ovilliga att erkänna ett fasansfullt faktum: Vi har släppt in något i våra liv som gröper ur vår och våra barns hjärna och för oss längre från Gud, in i en tillvaro där vi slipper tänka, slipper resonera och kan konsumera allt med två knapptryck.
Vi behöver fler låsbara mobillådor – fysiska såväl som mentala.
