Ledare
Norge vågar kritisera Joel Halldorf
på ett sätt som är omöjligt i Sverige
Öyvind Tholvsen: Men norsk kristenhet kan lära sig av den svenska
I Norge berömmer Joel Halldorf svensk frikyrklighet för hanteringen av hbtq-frågor. Det är andra tongångar än den kritik från Halldorf som vi är vana vid.
Natanael Gindemo
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Joel Halldorf är het i kristenheten i Norge just nu. För oss som bott i både Norge och Sverige är det intressant att se skillnaderna i debattkultur mellan våra länder.
Tänk dig ett församlingsmöte eller ett liknande samtal. Salen är full eftersom ett angeläget ämne tas upp. Tänk dig att en person längst bak en bit in i samtalet räcker upp handen och anför att den fråga som diskuteras är fel ställd. Personen önskar att ämnet diskuteras utifrån andra ingångar.
Om detta sker i Sverige kommer moderatorn av samtalet ofta bejaka att ett helt nytt perspektiv lyfts in. Någon tänker utanför boxen. Vyerna vidgas och samtalet måste därför tillåtas att bli lite yvigt. Majoriteten kommer att hålla med.
I Norge däremot, kommer moderatorn att säga: Tack för ditt inlägg, men nu var det inte detta vi diskuterade. Låt oss hålla oss till ämnet och ta upp ditt perspektiv vid ett annat tillfälle. Majoriteten kommer att hålla med.
Joel Halldorf har genom åren blivit en uppskattad röst även i norsk kristenhet där hans artiklar läses flitigt. I några inlägg på mediaplattformen Substack nyligen ville han visa att ”en bejakande hållning [till samkönade relationer] vilar både på en noggrann bibelläsning och en genomtänkt teologi”.
Det är helt enkelt möjligt för en professor i teologi att i norsk offentlighet argumentera mot Halldorf på området. Det är det knappast i Sverige.
I den norska kristna dagstidningen Vårt Land får Halldorf mothugg av bland andra Yalestudenten Rosa Kristi Sylvarnes tillsammans med professorn i Nya testamentet vid Menighetsfakultet i Oslo, Ole Jakob Filtvedt. De menar att hans utläggning av texterna inte håller måttet, och att detta drabbar hbtq-personer i konservativa miljöer, som ges för dåliga bibelteologiska argument av Halldorf.
I stället för att fullfölja denna debatt, skiftar Halldorf fokus till det han uppfattar som ett undermåligt sätt att hantera frågorna rent pastoralt i norsk kristenhet.
Mycket tyder på att Halldorf har rätt när han hävdar att norska församlingsmiljöer har valt en hårdare linje i möten med personer med annan sexuell läggning än vad fallet är i Sverige.
Det tydligaste exemplet är, som Halldorf också nämner i ytterligare en artikel i Vårt Land, den gemensamma deklarationen om köns- och sexualitetsmångfald. En stor del av trossamfunden, från Katolska kyrkan till pingströrelsen och en lång rad organisationer också inom Norska kyrkan, har ställt sig bakom.
Många aktörer i det kristna landskapet i Sverige håller säkert med om det mesta i deklarationen, men har trots det valt en mjukare väg. Pastorala hänsyn har säkert bidragit till detta.
Det är onekligen intressant att notera hur Halldorf i Norge berömmer svensk frikyrklighet för hanteringen av dessa känsliga frågor där pingstpastorn Linnea Senneheds debattartikel i Dagen (3/8, 2022) blir ett exempel. Detta är andra tongångar än vi är vana vid från honom. Hans kritik mot svensk frikyrklighet och i synnerhet pingströrelsen har snarare varit massiv i dessa frågor.
När Halldorf väljer att så hårt kritisera den norska hanteringen är det mycket som talar emot honom. I Norge uppfattas han troligtvis som den som mitt i ett viktigt samtal om aktuella bibeltexter vill byta fråga.
Halldorf beskyller också kyrkligheten i Norge för att fastna i kulturkrig. Det är svårt att se att detta skulle gälla i större utsträckning i Norge än i Sverige. Skillnaderna är snarare i det samtalsklimat som råder i norska samhället jämfört med i Sverige.
Det är helt enkelt möjligt för en professor i teologi att i norsk offentlighet argumentera mot Halldorf på området. Det är det knappast i Sverige. Risken för att bli cancellerad är mycket högre på svenska sidan kölen. Detta illustreras utmärkt i Svenska kyrkans hypernervösa agerande i frågan, där ingen ens ska kunna vara präst om man inte helt håller med Halldorf i just denna fråga.
När det är sagt, så har Halldorf en poäng när han räcker upp handen och ber om att nya perspektiv behöver lyftas in i det norska samtalet. Ja, detta är ett annat samtal, men det behöver äga rum. Här kan den konservativa delen av norsk kristenhet ta intryck av de pastorala perspektiv som fått större plats i Sverige. Även detta samtal behöver vila på en noggrann bibelläsning och genomtänkt teologi.
