Ledare
Talarico kallar Trump ”Guds barn” men står för en motsatt kristendom
Erik Helmerson: Måtte det smutsiga kulturkriget vara på väg mot sitt slut
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
När tidskriften The Economist i augusti 2025 skriver om den demokratiska politikern James Talarico är det med storögd förundran. Vad är det de tittar på?
En 36-årig presbyterian som går på pastorsseminarium och använder så många bibelreferenser ”att man kan få flashbacks till söndagsskolan”? Som säger att Jesus avskaffade den judiska lagen till förmån för det dubbla kärleksbudet och som välkomnar hbtq-personer i församlingarna?
En Texasbo som hävdar att Demokraterna ”behöver mer cowboy” – men som också uppmanar människor att älska sin nästa och kallar sin värsta politiska fiende Donald Trump för ”ett Guds barn”.
När porträttet i den brittiska tidskriften skrivs är James Talarico redan ett uppmärksammat namn i hemlandet. Han har charmat den konservative poddaren Joe Rogan till den grad att Rogan uppmanat honom att försöka bli USA:s president. Bara dagar efter att Economists artikel publiceras, den 9 september 2025, tillkännager Talarico att han ställer upp som kandidat i kongressvalen i november 2026.
Nu vet vi hur det gick. James Talarico vann överlägset, med cirka 55 procent av rösterna mot Republikanernas kandidat Ken Paxtons 43 procent. Detta i en delstat som ansågs vara närmast ointaglig för Demokraterna.
Det är omöjligt att tänka sig James Talarico utan hans kristna tro. Och det är tydligt att mycket av uppståndelsen kring hans kampanj speglar dagens klyfta i kristenheten mellan ”konservativa/traditionella” och ”liberala/progressiva” kristna. Man ska inte överdriva denna klyfta, som de flesta vardagskristna i världen aldrig ens noterar. Men man kan heller inte förneka att där den påverkar debatten, som vid USA:s mellanårsval, blir dess påverkan ofta enorm.
Ekonomisk rättvisa, har han hävdat, förekommer på tre tusen ställen i Bibeln.
För många kristna är James Talaricos budskap direkt motbjudande. Han har citerat sin pastor om att öl är bättre än kristendom: ingen har ju bränts på bål för sin favoritöl, och det finns ju lagar som skyddar minderåriga från folk som påtvingar dem ölen.
Han har också påstått att ”Gud är ickebinär”, kallat Jesus ”radikalfeminist”, hävdat att det finns sex kön och att själva historien om Marias bebådelse är ett argument för att tillåta abort (bebådelsen förutsätter ju samtycke). Han har svajat betänkligt om transpersoner i sport och omklädningsrum och om könskirurgi för minderåriga.
Men för andra kristna ses han som det stora hoppet som tar tillbaka tron från den evangelikala, konservativa tolkning som förknippas med eran Trump. De menar att de av hans uttalanden som kritiserats hårdast har tagits ur sitt sammanhang; Talarico säger själv att en del av dem i dag, även om de bara är några år gamla, känns jobbigt pinsamma (”cringey”).
Framför allt smälter hans kristna anhängare av att Talarico står så stadigt i sin personliga tro, och hur det kommer till utryck i hans budskap: han har sagt att han talar så mycket om religion för att hans anhängare ska förstå vad det är som får upp honom ur sängen varje morgon.
”Om du sträcker ut en hand”, har han sagt, ”kan du bli förvånad över vem som fattar tag i den”. Han har spekulerat i att Jesus, om han kom till USA:s senat, förmodligen skulle välta de snofsiga skrivborden och säga till senatorerna: Försvinn härifrån. ”För jag var hungrig och ni skar ner mina matbidrag. Jag var sjuk och ni sparkade ut mig från sjukersättningssystemet. Jag var en främling och ni deporterade mig och min familj.”
Ekonomisk rättvisa, har han hävdat, förekommer på tre tusen ställen i Bibeln. ”Men ingenstans nämns det av kristna nationalister eller hos den religiösa högern.”
En intressant aspekt med James Talaricos kampanj är att den, liksom hela Demokraternas framgångsvåg, tycks besanna expresidenten Bill Clintons gamla minnesregel i politiken: ”Det är ekonomin, dumbom!” Alltså: plånboksfrågor avgör val.
Talaricos motståndare har pumpat på med kulturkrigets vapen. De spred rykten om att han vårdades på mentalsjukhus, när sanningen är att han var hemma med influensa. De drev hårt på med de olika citaten om Gud som icke-binär och Jesus som radikalfeminist.
Hans motståndare Ken Paxton anklagade honom i en annons till och med för att ha låg testosteronnivå, ett argument som hämtat direkt från de giftigaste hörnen i internets ”manosfär”.
Men inget fäste tillräckligt hos de kristna väljarna. Det gjorde däremot James Talaricos budskap om det dubbla kärleksbudet och hans utmålande av sin kampanj som David mot de republikanska miljardärernas Goljat. Och inte minst hans åsikt att den verkliga klyftan inte går mellan vänster och höger, utan mellan samhällets botten- och toppskikt.
En sak är helt säker. Religion spelar roll. De senaste tio åren har västvärlden översköljts av en våg av trumpistisk, konservativ kristendom. Donald Trump har förråat samtalet och fördjupat samhällets klyftor. Han har använt ämbetet till att chockberika sig själv och sina närmaste och underminerat den amerikanska demokratin. Utrikespolitiskt är hans främsta arv ett försvagat Nato, ett Ukraina som står ensammare mot Putin och ett bombkrig mot Iran som ingen ser syftet med.
Vi har redan sett det i länder som Polen och Ungern. Det amerikanska mellanårsvalet bekräftar att något har hänt, den trumpistiska vågen som ofta frambärs med kristna argument har brutits. Tillfälligt? Kommer effekterna att spridas än mer globalt? Vad ska komma i stället?
Det är frågor som varje politiskt och socialt intresserad kristen nu måste ställa sig och sitt samvete.