Barmhärtighet börjar med att vi stannar

Tuk-tukföraren Ndaikech Ali är en av alla dem som riskerar att deporteras från Nairobi, där han drivit eget företag i nio år. Efter ökade spänningar och anklagelser om att utländsk arbetskraft tar lokalbefolkningens jobb har den kenyanske presidenten William Ruto nyligen gett migranter 90 dagar på sig att skaffa arbetstillstånd eller lämna landet. Utanför ambassaderna köar hundratals människor för hjälp att återvända hem. För Ndaikech Ali väntar nu en osäker framtid tillbaka i Burundi.

Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Esther Flores Sedman Opinionsredaktör

Opinionsredaktör på Dagen

Även om situationerna skiljer sig åt från land till land är mönstret detsamma: när resurser måste vägas mot varandra drar länder gränsen för ansvar allt snävare.

I Storbritannien sänktes förra året biståndet för att finansiera försvaret med motiveringen att det brittiska folkets säkerhet kommer först. Här hemma har stora delar av biståndet omfördelats från tidigare mottagarländer till förmån för Ukraina och närområdet eftersom ”Ukrainas sak är vår”, som biståndsminister Benjamin Dousa förklarade det.

USA tog det ett steg längre. Nedläggningen av biståndsorganet USAID handlade inte i första hand om kostnader utan om att delar av biståndet ansågs ”strida mot landets värderingar och intressen”. Därmed stoppades allt bistånd, inte bara det som ansågs problematiskt.

Stater har en skyldighet gentemot den egna befolkningen, det är i sig självklart. Men trenden tycks vara att den skyldigheten används för att friskriva sig från ansvar för andra i behov av hjälp.

I berättelsen om den barmhärtige samariern försöker den laglärde utröna just var gränsen för hans ansvar går. Frågan är viktig. Vems ansvar är egentligen den överfallne mannen vid vägkanten? Allas? Ingens? Och vem ska betala kostnaden? Är det skattebetalarna, privata givare, de utfasade biståndsländerna, eller tuk-tukföraren Ndaikech Ali själv?

Jesus vänder på perspektivet och frågar: Vem är den slagne mannens nästa? Och när samariern passerar etniska och religiösa barriärer handlar det inte om plikt, utan om identitet. ”Vi hjälper människor inte för att de är kristna, utan för att vi är kristna”, som ärkebiskop emerita Antje Jackelén uttryckt det. Frågan är då inte längre vems ansvar det är utan vad som definierar mig. Oss. Om vilket samhälle vi får om vi, som prästen och leviten, viker av och går förbi.