Svenska kyrkans lönekaos
pekar på ett mycket större problem

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Svenska kyrkan skulle införa ett nytt löne- och tidrapportsystem. Ni kan aldrig gissa vad som hände sedan.

Det har varit mycket intressant och än mer skrämmande att följa Kyrkans tidnings långvariga rapportering om när kyrkan bytte till systemet Medvind. Redan från början blev det problem. Tanken var att det hela skulle sparkas igång hösten 2025, men tester visade att mycket var oklart och att församlingarna redan då skruvade sig i oro. Det var profetiskt. Nytt datum blev den 1 april, av alla dagar.

Mankemanget under vintern och våren visade sig ändå bara vara en stilla bris jämfört med den Medvindsorkan som kom när systemet var igång. Redan den 6 maj hade det gått så illa att Eskilstuna pastorat tvingades införa skyddsstopp. Detta kan göras när det föreligger ”en omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa”.

”Ett stort antal fel, frågor och oklara ärenden har lett till ett konstant inflöde av mejl och telefonsamtal”, skrev kyrkoherden och kanslichefen i en debattartikel: ”Det är en arbetssituation som inte går att hantera inom rimlig arbetstid, och som vi nu ser konsekvenserna av. Det här är inte längre en införandefråga. Det är en arbetsmiljöfråga.”

Liknande rapporter kom från allt fler församlingar. ”Det är en otrolig stress att få det att fungera”, sa Anders Gustafsson, kyrkoherde i Södra Lapplands pastorat, om Medvind. I en debattartikel i mitten av maj räknade användare från Svenska kyrkan upp ett radband av problem: Planeringen av lägerverksamhet fungerade inte alls. Systemet var obegripligt utan en manual, som också visade sig vara obegriplig. Det hela var så grötigt att det ”i princip garanterar att det kommer att bli fel när varje enskild chef skall brottas med detta”, skrev de. Man kunde formligen höra tårarna slå mot tangentbordet.

I slutet av juni hade det gått så illa att tre kyrkoherdar i Skara stift krävde att Medvind skulle bli en fråga för kyrkans högsta ledning. Systemet ”hotar församlingarnas grundläggande uppgift”, slog de fast i ett brev till bland andra ärkebiskop Martin Modéus. 

Avslutningsorden i en annan debattartikel, av komminister Per-Rune Svensson i mitten av juli, löd helt sonika: ”Släng det! Gör om och gör rätt! Nu!”

Själv ler jag under läsningen igenkännande men en smula krampaktigt. På en tidigare arbetsplats har jag suttit fast i exakt samma administrativa spindelnät. 

”Känslan sitter kvar länge”, heter det i en gammal reklamslogan för semesterresor. Det finns något som sitter ännu längre: Känslan att tillbringa en halv arbetsdag med att försöka rapportera en tjänsteresa och tre övertidstimmar och för 53:e gången mötas av först en uppmaning att fylla i tre fält som är omöjliga att hitta, och därefter felmeddelandet ”Hoppsan, något gick fel”.

Texterna om Svenska kyrkan och Medvind handlar om något mycket större än församlingarnas våndor över ett komplext siffersystem. De är en berättelse om det postindustriella arbetslivet i stort, om hur fabriker och kontor förvandlats från platser där saker blir gjorda till administrativa enheter där allt mer energi läggs på att rapportera, bokföra, jämföra, övervaka.

Där har en ny, allt mäktigare klass vuxit fram, vi kan kalla den hr-klassen. Deras syfte är att underlätta det egentliga arbete som utförs på företaget. Men det märkliga är att ju större och mer inflytelserika hr-avdelningarna blir, desto mer tid tycks de enskilda anställda tvingas att lägga på att administrera sin arbetstid.

Och desto mindre tid blir kvar för att göra det som de faktiskt är utbildade och anställda för.

Hur går det till i praktiken? Professor Mats Alvesson, organisations- och ledningsforskare, har myntat begreppet ”funktionell dumhet” om de många arbetsplatser som plågas av fenomen som svällande byråkrati, överdriven dokumentation och brist på självständigt tänkande. 

I stället för att göra det vi som anställda kan och vill – bygga bilar, skriva kod, undervisa unga, ta hand om sjuka – måste vi alltså tillbringa timmar framför skärmen för att dokumentera det vi just gjort, redovisa vilka timmar vi arbetat, registrera våra kvitton med rätt koder och förbereda ännu ett möte där det ska slås fast fler förslag på ”värdeord” som ska prägla verksamheten. Ord som kommer att blåsa ut genom fönstret så snart en ny chef kommer och vill etablera egna, nya.

Medvindsituationen i Svenska kyrkan tycks vara ett tydligt exempel på en sorts funktionell dumhet, även om avsikterna förstås var de bästa.

Det är klart att man som präst blir halvt vansinnig och utbränd när tiden som skulle användas för att skriva en predikan om bröllopet i Kana äts upp av ett löneadministrationssystem som ingen vettig människa begriper sig på, och vars funktioner tidigare utfördes av administratörer som var anställda just för detta.

Eller som en användare kommenterar på Kyrkans tidnings Facebooksida: ”Jag har försökt använda (Medvind) en gång nu i samband med praktik. Blev knäpp och gav upp. Ska ge mig på det snart igen, men behöver nog en lång stund av bön innan.” 

Administratörs- och dokumentationssamhället föröder vår själ och tar bort mycket av glädjen på jobbet. Samtidigt vet vi att nya tider inte bara knackar på utan klampande är på väg in genom dörren. AI:s intåg kommer att svepa bort många jobb och förändra många andra till oigenkännlighet.

Men kanske finns en solsida. Kanske tar AI över just mycket av detta administrerande och dokumenterande som får församlingsanställda att brista i gråt och utropa ”Släng det! Gör om och gör rätt!”

Kanske blir det i framtiden lättare att helt enkelt få gå till jobbet och faktiskt jobba. Att få lyda Paulus uppmaning: ”leva lugnt och stilla, sköta ert eget och arbeta med era händer så som vi har föreskrivit er.”

Erik Helmerson: Svenska muslimer har också ansvar för att hbtq-hatet får ett slut