Inte romantik à la Romeo och Julia

Jag medger att jag blir starkt gripen när enskilda människor vittnar om sin livskamp, sin hopplösa sjukdom eller sin övertygelse om att assisterat självmord är den enda återstående lösningen för just dem. Vem kan vara oberörd? Trots det känner jag att just den utvägen är starkt oetisk, livsförnekande samt ett yttersta svek mot en av människans både grundläggande och djupaste egenskaper: "Hoppet, trots allt."