Chockerande många vill begränsa kyrkbyggen

Det gick chockvågor genom frikyrkan när Jimmie Åkesson, ledaren för ett av våra största partier, i valspurtens hetta svarade på Aftonbladets politiska kommentator My Rohwedders fråga: ”ska man riva frikyrkor där det predikas osvenska värderingar som homofobi till exempel”:

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

– Ja, det kan man väl göra, sa Åkesson.

Även moskéer sa han sig vara beredd att riva ”om de är dåliga”. Detta i en intervju gjord av en av Sveriges allra största nyhetsmedier. På ledarplats här i Dagen konstaterade Erik Helmerson att den som river moskéer sällan nöjer sig där.

Åkesson tonade några dagar senare ned sitt uttalande, men då till den lilla lokala Nässjöappen mitt i det frikyrkotäta Småland. Han framhöll att svaret kom i ett snabbformat utan möjlighet att utveckla. Men förklaringen råder knappast bot på den förtroendeförlust som detta innebär i religionsfrihetsfrågor.

Men chocken stannade inte där. En värre och mer oväntad överraskning fick jag när jag läste professor i statsvetenskap Magnus Hagevis redovisning av Surveyinstitutets undersökning från 2024. Den visade att en mycket stor andel av svenska befolkningen hyser högst tveksamma åsikter om just moskéer och frikyrkor.

Nästan hälften av de svarande, 48 procent, tyckte det är ett mycket bra eller ett ganska bra förslag att begränsa byggandet av moskéer. 21 procent tyckte att det var dåligt. Och hör och häpna, 37 procent, mer än var tredje svensk, tycker det är ett mycket bra eller ett bra förslag att begränsa byggandet av frikyrkor. Bara 23 procent tyckte det var dåligt.

Vad de som svarat lägger i att begränsa byggandet av moskéer respektive frikyrkor vet vi förstås inte helt. Det vore intressant om Surveyinstitituet också undersökte vad befolkningen tycker om att begränsa byggandet av lutherska, ortodoxa eller katolska kyrkor, eller judiska synagogor för den delen. Är detta ett uttryck för att befolkningen anser all religion som något man kan behöva begränsa, eller är det bara vissa religiösa uttryck som samhället ska beivra?

I den bloggpost där Hagevi redovisar just dessa resultat skräder han själv inte orden: ”Om de som svarat att det är ett bra förslag att begränsa byggandet av moskéer och frikyrkor menar att det ska ske genom statliga ingripande är det en stor del av svenska folket som tycker att dessa flagranta övergrepp på religionsfriheten är bra förslag. Notera att en stor del av svenska folket svarat ’varken eller’ och således inte tagit klart avstånd från en så central fråga för religionsfriheten.”

Religionsfriheten kan vara den del av våra fri- och rättigheter som har det kärvast för tillfället. Det är inte överraskande. Åratal av sekularisering där kyrkan och kristen tro har fått en minskad roll och plats i samhällslivet har satt sina spår. Även uppblomstringen av nya religiösa minoriteter, främst islam, har också betytt mycket för hur vi ser på religionsfriheten. Den våg av islamism som sveper över världen och som också har fått fäste i vissa delar av vårt land är förfärande.

Jimmie Åkesson backar: Jag vill inte riva några kyrkor

Här i Dagen har vi på ledarplats ofta beskrivit hur vi bejakar den sekulära staten, där vi vill ha en tydlig åtskillnad mellan stat och kyrka. Staten ska förhålla sig neutral till olika religiösa uttryck. Religionsfriheten som i regeringsformen beskrivs som att ”var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”, måste bevaras.

Det som tyvärr tycks ha skett är att en del av befolkningen i stället tänker att en liberal stat också ska verka för ett religionsfritt samhälle. Därför ser stora delar av befolkningen det inte som ett problem att begränsa byggandet av frikyrkor. Men detta rimmar dåligt med religionsfriheten som rättighet till religionsutövning.

Å ena sidan behöver frikyrkorna ställa sig frågan: Vad är det i vårt sätt att vara kyrka som gör att så många tänker så negativt om oss?

Men å andra sidan måste samma fråga också ställas: Vad är det i vårt sätt att fungera som samhälle som kan ha bidragit till att så många är beredda att begränsa frikyrkornas möjligheter i Sverige att utöva sin tro?

Jag hör berättelser från skolans värld där lärare helt obehindrat i klassrummet uttalar sig gravt nedsättande mot frikyrkor. Pastorer har också hört medlemmar berätta från sina arbetsplatsers fikarum där de får höra kränkande uttalanden från arbetskamrater baserade på okunnighet och bristande vilja att förstå trons plats i en människas liv.

Politiker har under senare år på bred front vänt sig mot konfessionella friskolor i svepande ordalag som uttrycker en närmast föraktfull syn på religion i allmänhet. Nyss kunde vi också läsa att Skolinspektionens egna utredare lyckades med konststycket att fråga efter religiös tillhörighet i granskningen av dessa skolor. Detta trots att samma grundlag tydligt säger att ”ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.” Ytterligare exempel finns.

Skolinspektionen får kritik för fråga om församlingstillhörighet

När ett helt samhällssystem präglat av religiös okunnighet och tidvis föraktfullhet mot frikyrkor, så var det kanske inte så konstigt att det slank ur några meningar ur en partiledares mun om att han till och med i vissa fall är beredd att riva moskéer eller frikyrkor.

En skandal: Ja! Men det sorgliga faktumet är alltså att han är långt ifrån ensam om en föraktfull hållning mot frikyrkorna. Vi ser tydligt att vi i Sverige i dag inte har religionsfrihet som en ryggmärgsreflex i samhällskroppen.

Det som också är anmärkningsvärt i Surveyinstitutets undersökning är att det just är bland Tidöpartierna som flest anser att det är bra att begränsa byggandet av moskéer och frikyrkor.

En avgörande framtidsfråga för Sverige är om vi tillsammans förmår stärka de grundläggande demokratiska värderingar som samhället vilar på. Dessa undersökningsresultat indikerar att en av de mest hotade delarna i vårt bygge av en liberal demokrati är just religionsfriheten.

Ett uppdrag för den regering som ska ta ansvar för Sverige under de kommande åren måste vara att skaffa sig mer kunskap om hur det är med religionsfriheten. Under åren som ligger bakom har det varit viktigt att sätta stopp för religiös extremism i form av islamism. Bra så.

Men det krävs också ett arbete för att skapa större förståelse för religionsfrihetens helt avgörande plats i samhällsbygget. I alla fall om vi vill bevara den liberala demokrati med sina fri- och rättigheter som tidigare generationer har kämpat för att vi skulle få leva i.

Erik Helmerson: SD vill ha ett homogent samhälle – då betyder religionsfriheten noll