Orimlig norsk kritik av kronprinsessan Victoria

Det hann inte gå mer än åtta dagar efter kung Haralds V:s begravning i Oslo domkyrka innan den norska kristna dagstidningen Vårt Land på ledarplats tog sig friheten att ge en rejäl känga till Sveriges egen kronprinsessa Victoria. Ledarsidan anser att hon ”saknar liturgisk medvetenhet”. Det blev uppenbart när hon läste Franciskusbönen ”Herre gör mig till ett redskap för din fred.”

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Den ofta citerade och älskade bönen har klara poetiska drag. Victoria läste den, mer än bad den, anar man att Vårt Land anser. Det såg de framför allt genom att granska hennes blick.

Vårt Lands ledare handlade om att människor i allmänhet är osäkra på hur de ska uppträda i kyrkorummet. Med allt glesare mellan kyrkobesöken har befolkningen förlorat en kompetens: Att kunna föra sig och känna sig trygg och säker i gudstjänstsammanhang.

Detta gäller även de kungliga. Nya generationer, som exempelvis de norska kungabarnen, måste därför öva upp en kyrklig kompetens för att behärska denna konst, anser tidningen.

Det är värdefullt att samtala om vad år av sekularisering har gjort med gudstjänstfirandet. Men det är samtidigt lätt att tänka att det snarare är Vårt Land som uppvisar brist på liturgisk medvetenhet.

Bjørn Hareide, som både varit ledare för en stiftsstyrelse och vice ordförande i kyrkomötets norska motsvarighet, läser ledarartikeln och blir bekymrad: ”Vårt Lands åsikt uppfattar jag som nedlåtande och kränkande mot människor som representerar det allmänna prästadömet. Kunglig eller inte, vi behöver frimodiga människor som vågar träda fram i kyrkan med textläsning, bön och annat deltagande. Att kräva vad redaktören kallar liturgisk medvetenhet för att få delta, berövar oss frimodighet i tillbedjan och bön.”, skriver han i en insändare i Vårt Land.

Han menar att tidningen inte bara bör ge den svenska kronprinsessan en ursäkt, utan alla oss andra också. Det är lätt att hålla med honom.

Den frikyrkliga liturgin har alltid präglats av just synen på det allmänna prästadömet, där lekmannamedverkan är betydande. Folkligheten har varit dess signum. Norska kyrkan har också, genom lekmannarörelser med ursprung i stora lutherska väckelserörelser på 1800-talet, en stark inomkyrklig tradition för detta. Vi tänker här på de många EFS-liknande missionsorganisationer som finns i Norge. Här finns det viktiga lärdomar att plocka upp också när lutherska sammanhang formar framtidens liturgiska medvetenhet.

Det är sorgligt om utvecklingen av liturgin ska gå mot en stelhet som riskerar leda till att bara en kyrklig elit känner sig hemma och vågar medverka. Statsminister Jonas Gahr Støre nämnde i sitt minnesord kung Salomo och Jørgen Hattmakare, en norsk referens till både hög och låg. Ingen av dem gör sig till slut något besvär att ta sig till en sådan kyrka. En liturgiskt medveten bänkgranne skulle kunna skicka en nedlåtande blick vid minsta avvikande beteende.

Franciskus av Assisi skrev en bön. Böner bes. Men vart ska man i bönen vända sin blick? Var i rummet finns Gud?

I frikyrkan har man ofta löst det enkelt: Man sluter ögonen när man ber. Men också här uppstår osäkerhet i gudstjänstlivet när man för in moment av skrivna böner eller trosbekännelsen. Gudstjänstledaren kan exempelvis säga: ”Nu läser vi trosbekännelsen tillsammans”, i stället för att uppmuntra församlingen att tillsammans bekänna sin tro till den Gud som är närvarande.

Oslos biskop Sunniva Gylver tittade rakt ner i sitt manus när hon bad i gudstjänstens inledning. Kronprinsessan Victoria valde att växla mellan att titta på texten som låg på talarstolen och ut mot församlingen. Hon tittade till och med in i kameran så också vi tv-tittare fick möta hennes blick. För gemene man utstrålade Victoria värme och folklig närvaro.

Den lilla kör som så oerhört vackert senare tog vid och gav oss en av gudstjänstens emotionella höjdpunkter i sången Abide with me, Bliv kvar hos mig, sjöng också en dikt som är just en bön. Solisten slöt sina ögon i den inledande versen. När kören sedan kom in, var det också många av sångarna som i långa stunder tittade ut över församlingen i den bön de sjöng. Men dessa undgår Vårt Lands kritik.

För kanske gjorde de, liksom Victoria, helt rätt. Gud finns knappast på altaret. Att vända sig österut behöver inte heller spegla solid teologi. Man kan titta ner. Man kan titta upp. Men Gud bor också i sin församling. I Nya testamentets texter är det trots allt församlingen som är Kristi kropp och Herrens tempel.

Kyrkans stora utmaning när hon firar gudstjänst rör vid detta: Att få en sekulariserad människa, antingen man är sömmerska eller kunglig, att uppleva sig välkommen i Guds närvaro. Det är här som Vårt Lands text blir så olycklig i sin avsaknad av en annan avgörande liturgisk kompetens: Att skapa en trygghet i kyrkorummet för alla som är där.

Det är helt rimligt att samtala om vikande liturgisk kompetens. Men liturgin i sammanhang som Norska och Svenska kyrkan är prästernas och kyrkans anställdas ansvar. Och om man vill att lekfolk ska bli delaktiga i liturgin, vilket var en tydlig ambition i kung Haralds begravning, blir det mycket olyckligt om deras beteende ska kritiseras offentligt i efterhand.

I synnerhet efter en så känslig stund som avskedstagandet av en kär vän till svenska kungafamiljen som kung Harald V var. Det kan verkligen verka avskräckande på presumtiva kyrkobesökare.

Öyvind Tholvsen: Chockerande många vill begränsa kyrkbyggen