Annons
Annons
Ledare
Polarisering är inte alltid av ondo
Frida Park: I vissa frågor kan inte kyrkan välja ”en balanserad hållning”
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Polariseringens stora fara är att vi slutar prata med varandra, lita på att den andra vill väl och slutar tro på det förnuftsbaserade, demokratiska politiska samtalet. Den är ett stort hot som underblåses av nätkrigare i länder som vill oss illa, och som vi alla har ansvar att motverka.
Ja, polariseringen omskapar världen till olika världar, ibland med så höga stängsel att det blir näst intill omöjligt att förstå den som befinner sig vid motsatt pol. Försök diskutera nödvändigheten med mässlingsvaccin för små barn med någon som är övertygad om att sprutor är en livsfarlig komplott iscensatt av läkemedelsindustrin, så förstår du.
En spridd bild föreställer siffran sex som ligger på marken. Den som står på ena sidan ser siffran nio, den på motsatt sida ser siffran sex. Bilden brukar användas för att visa att allt handlar om perspektiv. Det stämmer inte riktigt. Insatt i ett sammanhang är en siffra rätt och en fel. Tre plus tre är aldrig nio. Båda kan inte samtidigt vara sanna. Allt är inte relativt.
Även om sifferbilden har sina problem kan den likväl ha något att lära svensk kristenhet. Befinner man sig vid en av polerna kan det krävas sin pedagogik för att både förstå sig på och kommunicera med dem vid den andra. Och när trossyskon befinner sig vid olika poler blir det en utmaning för kristenheten.
De olika världsbilderna gör det rejält utmanande att leva i enlighet med Bibelns ord om enhet. Vem kan vara ett med den man absolut inte kan förstå sig på?
Trots allt ont som kan sägas om samhällets och kyrkans polarisering är inte lösningen alltid att inta en mittenposition
Trots utmaningarna med polariseringen kostar det ofta väldigt lite att inta en position längst ut på skalan. Där finns, oavsett vid vilken pol, så gott som alltid en hejarklack redo att jubla, redo att bespotta dem vid den andra polen. Det riktigt svåra är att inta en balanserad position. Då får man räkna med kritik från alla håll. Som i abortfrågan.
Om den ena polen predikar att abort är mord och bör förbjudas, skanderar den andra att abort är ett etiskt okomplicerat val och borde vara tillåtet under hela graviditeten. Det krävs en hel del att förklara en hållning som erkänner att varje abort avslutar ett liv; att en nollvision är nödvändig; att förbud inte är möjligt och att det vore omänskligt att tillåta abort fram till förlossningen. Ja, den som hävdar att kvinnans rätt att välja måste vägas mot fostrets rätt till liv, måste ta till fler ord än den som kan nöja sig med korta stridsrop.
I många frågor är det bästa att eftersträva en balanserad hållning, men det blir problematiskt när en bedövande ensidig folkopinion tystar ned avvikande; dem vid en pol. Om bara en åsikt får höras, om minoriteters argument mörkas, finns det en allvarlig risk för att demokratin urholkas.
Trots allt ont som kan sägas om samhällets och kyrkans polarisering är inte lösningen alltid att inta en mittenposition. I vissa frågor måste kyrkan inta en oppositionell hållning; det kräver vårt samvete. När flyktingpolitiken skiftar fokus från den enskilde på flykt som riskerar sitt liv till att enbart handla om svenska intressen. När människovärdet vid livets början och livets slut urholkas. När religionsfriheten inskränks. När orättvisor drabbar dem som ingen egen röst har. Exemplen kan mångfaldigas.
Innebär det att kristenheten ska bete sig som ytterkantspositionerade ofta gör: rättshaveristiskt, ensidigt och konspiratoriskt? Nej. Men det skulle inte skada om kyrkan oftare tog Johannes döparen till exempel och blev en profetisk röst som ropade i öknen. Balans kan vara bra. Men kampen mot polarisering får inte innebära att den profetiska rösten mot förtryck och orättfärdighet tystnar.
