”Jag skäms över hur lite tålamod jag har med mina barn”

En nedblodad säng kan vara den lyckligaste platsen, menar Susanna Birgersson. Hon berättar även om sin skräck för fåglar och om vilken talang hon ärvt efter sin pappa. 

1. Hur skulle du beskriva ditt nuvarande sinnestillstånd?

– Med Paulus ord, tror jag: Trängd men inte instängd, rådvill men inte rådlös, nedslagen men inte utslagen.

2. Berätta om en händelse som präglat ditt liv?

– Min mammas omvändelse som 17-åring. Rent faktiskt: Om hon inte hade gått till kyrkan den där söndagen i augusti i början på 70-talet, hade hon inte träffat prästen, som var min pappa och jag hade inte funnits. Men hennes upplevelse av att ha levt ett liv utan Gud och sedan ha funnit sanningen med stort S har präglat mig andligt också. Jag kunde se hur oerhört dyrbart evangeliet var för henne. Viktigare än allt annat. Det fanns inget slentrianmässigt över hennes tro, inget självklart, det var vibrerande angeläget. Jag förstod det inte som barn, men jag tror att det påverkade mig på mycket.

3. Vilket samtalsämne hamnar du oftast i med nya människor efter de vanliga artighetsfraserna?

– Jag frågar ofta vad människor läser eller senast har läst, senast blivit fångad av. Det är av ren nyfikenhet, och i hopp om boktips. Det kan leda precis vart som helst. 

4. När tvivlar du på dig själv?

– Alltid, hoppas jag. Just i morse läste jag i Romarbrevet att jag vet att i mig själv bor det inget gott. Bara som en gren på vinträdet kan jag bära frukt – och vore det inte dåraktigt om grenen började tro på sin egen förmåga?

– Jag förstår att det finns en mänsklig aspekt i frågan och att man kan tala om den på ett psykologiskt plan. Men då tror jag ännu mindre på mig själv. Jag tycker att allt jag gör, allt jag ser som mina uppgifter, utförs med stora brister. Föräldraskapet, äktenskapet, vänskaperna, skrivandet, tänkandet – det är en kavalkad av tillkortakommanden. Det är bara när jag ser bort från mig själv och mina prestationer och får be Gud att ta hand om alltsammans som jag kan vila.

5. Nämn ett bönesvar du fått.

– De största är de minsta, tycker jag, tecknen på att Gud har omsorg om detaljerna, att han verkar i det lilla. Det gör han, hela tiden.

6. Vilken politisk fråga kan du inte tänka dig att kompromissa med?

– Politik är alltid en fråga om kompromisser; en demokrati är ett sätt att på fredlig väg lösa intressekonflikter. Att rösta är för mig att rösta på det minst dåliga alternativet. Men jag tror till exempel att den växande antisemitismen är en av vår tids ödesfrågor.

7. Vad skäms du över?

– Jag skäms över hur lite tålamod jag har med mina barn, över hur barnsligt jag reagerar på deras barnsligheter. Över lag är jag lite dålig på att vara vuxen. Räkningar och nytt kylskåp och bilbesiktningar och lån och allt sådant är jag lite rädd för och låter helst andra sköta – min man alltså. Jag är fortfarande lite förvånad över att jag faktiskt lyckades skaffa mig körkort för en del år sedan.

8. Vilken är din största talang?

– Att erkänna mina svagheter och tillkortakommanden. Det har jag från min pappa. Annars är jag så lyckligt lottad att jag arbetar med det som är min begåvning, att skriva.

9. I vilka sammanhang blir du obekväm?

– När människor luftar politiska åsikter i större sällskap och verkar förutsätta att alla håller med dem. Då känner man sig som smuts, om man inte håller med, feg om man inte vågar säga emot, och jobbig om man gör det.

10. Vilket tv-program skulle du vilja vara med i?

– Babel.

11. När möter du Gud?

– På morgonen när jag läser Bibeln. Och när jag får sitta ned och lyssna till förkunnelse som målar Kristus som korsfäst för mina ögon, när mysteriet avtäcks och hemligheten öppnar sig, när jag en liten stund får förnimma hur mäktigt evangeliet är.

12. Har du någon fobi?

– Fåglar … att fåglar ska flyga in genom öppna fönster och få panik inomhus.

13. Viken uppfattning om dig tycker du inte stämmer?

– Att jag alltid vet vad jag tycker – det gör jag verkligen inte. Och att jag tycker om att diskutera och debattera. Det gör jag inte heller. Ibland hamnar jag där, men det är den allra tråkigaste typen av samtal.

14. Vilket är svenska språkets vackraste ord?

– Det vackraste uttrycket är ”blända av”.

15. Hur föreställer du dig livet efter döden?

– Två saker: Alla tårar har torkats av och det finns inte längre något lidande, ingen grymhet, ingen smärta. Och att jag ska få se Gud, möta Jesus ansikte mot ansikte, förstå hans kärlek, och själv genomsköljas av ett fullkomligt gensvar på hans kärlek.

”Det största bönesvar jag fått var när jag mötte min man, Valter”

16. Vilket är ditt tydligaste barndomsminne?

– Ett av mina bästa barndomsminnen är när min äldste bror och jag gick lite vilse en vinterdag i Örkelljunga, jag var kanske fem år. Vi var trötta, kalla och uppgivna och det hade hunnit börja mörkna – när jag såg pappa komma gående mot oss på den snöiga vägen …

17. Vad vill du ska spelas på din begravning?

– Det har jag aldrig tänkt på. Jag har inga åsikter om det, tror inte att jag kommer att ha det.

18. Genom vilket konstnärligt verk har du tydligast upplevt kontakt med Gud?

– Kanske var det när jag hörde H-moll-mässan i Lübeck med den franska barockkören Pygmalion alldeles nyligen. Orden föll in mot mig och ned i min själ. Ett öronbedövande Kyrie, all världens smärta samlad i inledningskören, en alt som sjöng om Guds lamm så att hjärtat höll på att brista – helt obeskrivligt.

19. Vilken är din käraste ägodel?

– Ingen egentligen. Så här i efterhand älskar jag ett halssmycke jag en gång pantsatte och aldrig köpte tillbaka. Grämer mig fortfarande. Men annars älskar jag pennor och papper. Få saker gör mig så upprymd som att börja skriva men en ny penna i en ny anteckningsbok.

20. På vilken plats är du som lyckligast?

– I en nedblodad sjukhussäng med ett nyfött barn i famnen.

Josefin de Gregorio: Allt är yta och efterapning, ingenting betyder egentligen någonting