Lalehs längtan efter Gud lyser igenom mer än hon tror

Jag såg hur vi var stjärnor

• Författare: Laleh Pourkarim 

• Förlag: Albert Bonniers Förlag (317 sidor)

• Genre: Självbiografi

Artisten och musikproducenten Laleh har gjort en konst av att undvika entydiga svar. I sin självbiografi Jag såg hur vi var stjärnor berättar hon om flykt och förlust, om familjekärlek och andligt sökande. Genom spretigt berättande tecknas ett porträtt av en människa med stark längtan.

Bakom soffan i vardagsrummet finns en gammal konsumkasse som rymmer Laleh Pourkarims liv. Allt från gamla fakturor och fotografier till obduktions­rapporten efter hennes fars tragiska bortgång. Med utgångspunkt i innehållet går hon igenom sitt liv. 

Flykten från Iran. Barnåren på en flyktingförläggning i Minsk där grannarna grillar duvor på innergården och där barnen spekulerar i vem som ska hoppa från taket härnäst. Flykten till Sverige via Östberlin. Uppväxten med separerade föräldrar. Genombrottet som artist 2005. Den lyckade karriären som producent i Los Angeles. Kärleken till sambon Gustaf, som bakar bröd och pratar om Gud.

Lalehs kändisskap har präglats av hennes otydlighet. Hon beskriver själv att hon var rädd för att reduceras till ett exotiskt inslag: ”Ju mer folk försökte lägga en titel på mig, desto mer höll jag fast vid min otydlighet. Den var plötsligt det viktigaste jag hade”.

Om målet är att inte bli placerad i ett fack kan det uppfattas som kontra­produktivt att skriva en självbiografi. Det är inte heller särskilt lätt att beskriva sina känslor och minnen. Hon har skrivit boken själv, hon har dessutom illustrerat bokens omslag – precis som hennes musik är den ett soloprojekt. Kanske är det också bokens svaghet? Berättandet präglas stundvis av lösryckta anekdoter och rent litterärt är helhetsintrycket spretigt. 

Åter till konsumkassen. En morgon vaknar hon tidigt och smyger ner till under­våningen. Där ligger konsumkassen och hon verkar känna bävan inför att närma sig den. Hon får ett infall.

”Jag kanske skulle be lite, nu när jag är ensam. Tyst och hemligt för mig själv. Men hur ber man till Gud, som kanske finns?”, frågar hon sig själv. Uppen­barligen känner hon inte som Gustaf, som växte upp inom frikyrkan, och ”oförfärat och frimodigt börjat be för någon eller något”.

Hennes andliga sökande är velande. Ena stunden avundas hon Gustafs självklara tro på Gud, andra stunden är det persiska poeter och kosmologiska fantasier. Men under en buddistisk meditationsretreat kommer något som blir en vändpunkt i sökandet. Där talar man om någon form av gudomlighet, men snarare som en form av ordning eller lag. En kväll i månljuset börjar hon be, och då handlar det inte om att ”okynnesbe”:

”Men Gud, jag hoppas att du finns, var inte bara lagen! Låt mig inte knuffas ut i universum och sväva i oändligheten. Hitta mig och håll kvar mig”. 

Hon ber till den Gud som Gustaf så ofta pratar om och hennes längtan efter att Gud ska finnas förvånar henne själv. Det är en längtan efter någon som ställer allt till rätta och vilkens hand hon kan hålla. Hennes associationer präglas i många fall av bibliskt bildspråk och begrepp som nåd, helighet och frestelse hjälper henne att förstå händelser i livet. Ett kristet tolkningsmönster ligger nära till hands och det känns som att hon är mer kristen än hon själv vet om eller vill erkänna. 

Laleh har levt i olika delar av världen, i en dramatisk period av historien. Hon har upplevt separation och förluster. Hon har krossat glastak och vågat vara annorlunda. Det upptar en stor del av hennes biografi. Men det är inte det som präglar bokens efterklang, det är inte där hon vill stanna. 

”Jag kunde gå när jag ville men jag ville stanna hos Gustaf. Gustaf och nåden han pratade om, hans Gud som rensar trädgården och den där friheten att inte behöva veta allt”. Och det är ändå där – tillsammans med Gustaf och deras dotter, i nåden och friheten – som läsaren lämnar henne.

Carola om Ulf Ekman: En kapten
borde inte lämna sitt skepp