Mörk Jesusfilm med få ljuspunkter

Kontroversiella The Carpenter’s Son beskrivs som en ”biblisk skräckfilm”, men är varken särskilt mycket skräck eller mycket till film. Den har intressanta utgångspunkter och frågeställningar, men går vilse i rörigt effektsökeri.

Jesusfilmerna är många vid det här laget och trenden tycks fortsatt uppåtgående. När berättelsen är så välkänd och älskad, gäller det att sticka ut lite extra för att fånga publikens intresse.

En variant kan vara att göra det hela traditionellt men extra påkostat, med kända skådespelare i sann Hollywoodstil. Ett annat beprövat sätt är att hitta en egen och annorlunda infallsvinkel, att fokusera på någon aspekt eller del av den rika berättelsen för att på så sätt både bredda bilden av Jesus och skapa en överraskande och intressant film.

I båda fallen är vad Bibeln berättar om Jesus naturligtvis viktigt för filmskaparna, men i det senare fallet är det kanske främst intressant vad Bibeln inte avslöjar eller säger. Luckorna i historien kan bli en källa till fantasi och nya berättelser, vilket ofta rent filmiskt kan vara mer spännande.

Så att den brittisk-amerikanske regissören Lofty Nathan ville göra filmen The Carpenter’s Son om den period av Jesus liv som evangelierna nästan helt utelämnar, uppväxten, är inte så konstigt. Det som dock är lite besynnerligt är att han ville göra det till en skräckfilm. Vilket den kallas, även om den kanske inte fullt ut platsar i den genren.

Den första idén fick han när hans egyptiske pappa introducerade honom till Thomas barndomsevangelium, en apokryfisk skrift från 200-talet som bland annat berättar om underverk Jesus ska ha utfört som barn. När Nathan sedan började skriva manus tog han ut svängarna rejält.

The Carpenter’s Son har väckt en del rabalder, men inte blivit någon publiksuccé. I Sverige gick den inte ens upp på bio, utan släpps direkt på streaming/video-on-demand och dvd. Filmen har orsakat upprörda känslor från kristet håll i USA och beskyllts för allt möjligt. Jag har läst såväl katolska som evangelikala skribenter som tycker den är hemsk och hädisk, men jag har också läst såväl katolska som evangelikala skribenter som faktiskt uppskattar och rekommenderar den.

Själv tycker jag att The Carpenter’s Son har stora problem, men har svårt att se den som hädisk eller teologiskt problematisk. Lofty utforskar den klassiska frågeställningen om hur mycket människa Jesus egentligen var och när han insåg att han var mycket mer än så.

Allra störst utrymme får kampen mellan ont och gott, men även här faller det som skildras inom ramen för den bibliska föreställningsvärlden, där kampen med ondskan, djävulen och demonerna även blir högst fysisk. Det är dessa explicita scener som placerar filmen i skräckgenren. Hur tydliga de är kan dock diskuteras, då det ofta är mörkaste natt och ganska svårt att urskilja vad som egentligen pågår …

Vi möter Josef (Nicolas Cage), som ända sedan han vid Jesus födelse fick en uppenbarelse om att han med sin familj måste lämna landet, befinner sig på flykt tillsammans med Maria (FKA Twigs) och deras son (Noah Jupe). Den som kan sin bibel studsar nog inför kronologin, här är Jesus 15 år och familjen gömmer sig fortfarande i Egypten.

Josef vet att han inte är far till pojken (som han benämns i filmen) och väntar otåligt på att Jesus ska få kliva in i sitt gudomliga uppdrag. Kanske främst för att han själv ska slippa ansvaret för honom. Ansvaret att skydda pojken från de onda krafter som förföljer dem. Ansvaret att fostra honom i bön och andlig lära för att förbereda honom för sitt uppdrag. Till hans frustration är pojken alldeles för mycket människa, alldeles för mycket tonåring, full av slarv och nyfikenhet på livet runt omkring sig. Till skillnad från Maria börjar Josef tvivla.

Cage gör Josef till en plågad, hård och vresig pappa. Kanske rimligt med tanke på omständigheterna, men porträttet blir onyanserat och känns som en roll Cage spelat några gånger för mycket.

Den unge Jesus börjar förstå att han inte är som andra och besitter märkliga krafter. När han träffar en mystisk flicka (Isla Johnston) som rör sig i byns utkanter, påstår hon att hon vet vem han är och att Josef inte är hans pappa. Hon säger att de två är lika och att hon vill bli hans vän. För oss som tittar är det förstås högst uppenbart vem eller vad hon egentligen är.

Hon väcker pojkens nyfikenhet och stärker hans utforskande av sig själv och sina krafter. Det hela utvecklar sig till en obehaglig, bitvis otäck och ganska rörig kamp – där vi ändå vet hur det ska sluta. För även i det avseendet håller sig filmen till den vedertagna större berättelsen.

Det finns faktiskt en bra idé och en kärna av något intressant i The Carpenter’s Son. Men det döljs tyvärr alltför väl av fragmentariskt berättande och klichéartat effektsökeri. Det är inte bara mörkret som får mig att undra vad det egentligen är jag ser.