Frånvarande fäder föder våldsvåg

Skjutningar, våld, dödsfall. Nyheterna fylls av nya offer: tonåringen som mördas på sushirestaurangen, explosionen vid radhuset eller fotvårdsspecialisten som får sin dörr pepprad av automatvapen. Listan fortsätter. Medan det dödliga våldet minskar i Europa ökar det tvärtom i här hemma. Sverige, som tidigare var känt för lugn, trygghet och bullerbykänsla, omskrivs nu internationellt som ett land i kris. Det är lätt att känna en viss hopplöshet.

Många är försöken att förklara vad våldsvågen beror på. Politiker från höger hävdar orsaken hittas i en havererad integration och arbetslöshet. Från vänster hörs istället att våldet är en konsekvens av klassklyftor och strukturellt utanförskap. Var och en har sin egen favorithypotes och därtill anknutna patenterade lösningar. Kanske är det färre invandrare och hårdare straff, eller är det mer stat och högre skatter som behövs? Politikerna fortsätter att träta, och vända på stenar.

Kan en del av förklaringen till våldsvågen spåras till pappor som lämnar sina barn? Frånvarande fäder är en stark riskfaktor för kriminellt beteende, som är välkänd bland kriminologer, forskare och experter på området, men som sällan lyfts i den svenska debatten. Mammor och pappor har i många familjekonstellationer roller som är olika, men komplementära. I familjer där papporna har dragit, och lämnat mamman ensam med barnen, finns en sårbarhet som kriminella gärna exploaterar i sin rekrytering.

I familjer där papporna har dragit finns en sårbarhet som kriminella gärna exploaterar i sin rekrytering.

—  Steven Crosson

Pappor som går ifrån sina barn och sin familj bär här ett tungt ansvar. För de fäder som däremot stannar och på olika sätt är delaktiga i sina barns uppväxt fungerar kärleken och gränssättningen som en skyddsfaktor, en vallgrav mot monstren utanför. Närvarande fäders positiva effekter på prosocialt beteende, skolprestation och psykiskt välbefinnande är välbefästa inom forskningen, och en hörnsten i arbetet för att långsiktigt stoppa våldsvågen.

Såväl den tidigare S-regeringen, som den nya borgerliga regeringen, har prioriterat bekämpningen av våldet, men det går långsamt. Inga väktare, föräldrastödsgrupper, övervakningskameror eller ungdomsgårdar kommer skapa ro på gatorna inom en omedelbar framtid. Sanningen är nog att vi kommer få leva med våldet under många år framöver.

[ Fredrik Wenell: Tröttsamt av Tännsjö om kristen tro ]

Men, det finns också ljus mitt i allt mörker. Det gäller inte minst det arbete som sker av kyrkorna i särskilt utsatta områden, som Frida Park tidigare skrivit om. Så som evangelisationssatsningen Det finns hopp, ett budskap som når rakt in i dessa unga i utsatthet för våld och gäng.

Kyrkorna i Eskilstuna har på ett föredömligt sätt mobiliserat, planerat och förberett en kampanj där får unga får komma i kontakt med tro och mening och kunna bygga relationer över tid. Här finns möjligheten att få möta nya föredömen, kanske även fadersfigurer, som kan bryta destruktiviteten. Stakset, Assefa och alla andra visar med sina egna liv att det finns en väg ut ur gängen. Ut ur våldet. Om någon någonsin undrat vari kyrkans relevans i samhället 2023 ligger, sök ej längre.

[ Alf B Svensson: Redan i årskurs ett kunde jag identifiera barn som riskerar hamna i kriminalitet ]