Ledare
Ingen människa är osedd av Gud
Esther Flores Sedman: Allhelgona påminner om ansvaret att se den som annars riskerar att glömmas
Hälften av Sveriges befolkning besöker under helgen en grav.
Henrik Montgomery/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
På den tredje dagen, vid den tidiga morgontimman gick kvinnorna till gravplatsen med väldoftande kryddor för att visa den döde Jesus sin omsorg. De möttes av en bortrullad sten, en tom grav och av två män i skinande vita kläder som undrade varför de sökte den levande bland de döda. ”Han är inte här, han har uppstått”, hälsade änglarna och påminde kvinnorna om något de hört, kanske inte förstått vidden av, men i sin förtvivlan helt hade glömt bort.
När vi under allhelgonahelgen på samma sätt går till kyrkogårdarna för att minnas de som inte längre finns bland oss påminns vi, mitt i sorgen och saknaden, om att döden inte har sista ordet. Men också om att vi behöver se varandra här och nu.
Under allhelgonahelgen besöker hälften av svenskarna en grav, enligt forskning från Göteborgs universitet. För de allra flesta, är allhelgonahelgen, näst efter julens familje- och bordstraditioner, den tidpunkt på året då tomrummet efter avlidna nära och kära gör sig mest påmind.
För många handlar de kommande dagarna kanske mindre om tron på de dödas uppståndelse och det eviga livet och mer om att minnas dem som gått ur tiden. Varje brinnande låga i ljushavet, varje inristat namn och datum, varje utvald symbol på gravstenarna vittnar om ett liv som lämnat avtryck hos andra och om en handling som uttrycker att minnet lever vidare.
Samtidigt finns det hundratals människor som ingen tänder något minnesljus för. Över hundra begravningar genomförs enligt Sveriges begravningsbyråers förbund varje år utan att en enda anhörig, vän eller närstående är på plats. Ensambegravningarna utgör en liten andel av de omkring 90 000 begravningarna som genomförs, men är ett mått på hur samhället mår.
Förra året ökade enligt ny statistik från Rättsmedicinalverket antalet personer som avlidit i hemmet jämfört med åren innan. Av de 309 personer som legat döda i sin bostad i över en månad utan att någon upptäckt det, var tre av fyra män. Sex av tio var över 65 år. Drygt 90 procent hade dessutom avlidit till följd av naturliga orsaker.
Kyrkan har en viktig uppgift i att påminna om att ingen människa vare sig lever eller dör osedd av sin skapare. Att varje människa bär på ett unikt och oändligt värde och att även om ingen närstående står vid kistan så finns Gud där.
Kristen tro säger att den Gud som formade människan redan i moderlivet, som vandrat bredvid och burit, inte överger sin avbild vid livets slut. Inte ens dödsriket ligger utanför Guds närvaro, står det i Psaltaren. Genom prästen, kyrkomusikern och vaktmästaren medverkar kyrkan till att också den som inte har någon anhörig närvarande får ett värdigt avsked. Och på söndag, på alla själars dag, tar det sig än en gång konkret uttryck när kyrkklockorna ringer för alla vars livsvandring under året nått vägs ände. De avlidna nämns vid namn och i många församlingar tänds ett ljus för var och en av dem.
Någon kanske invänder att ensam inte nödvändigtvis är samma sak som olycklig. Det stämmer, och det kan förstås finnas andra orsaker till ensambegravningar. Men frågan om ensamhet är angelägen och den ställs inte bara till samhället. För kyrkan kan tyvärr inte heller skryta med att hon alltid ser de som är ofrivilligt ensamma. De lokala församlingarnas stora utmaning är därför att identifiera, söka upp och bjuda in dem som vill till församlingsgemenskap.
Om Gud minns varje namn så är kyrkan kallad att vara en plats där varje människa blir sedd.
Framför allt måste kyrkan fortsätta att, likt änglarna vid Jesu grav, frimodigt förkunna hoppet om att döden inte är slutet. En hälsning som kvinnorna skyndade sig att föra vidare, som genljudit genom generationer och som den kommande helgen upprepas runt om i världen: att den som tror på honom som är uppståndelsen och livet, ska leva om han än dör.
Men allhelgona kan också få bli ett tillfälle att stanna upp inför livet, och ge oss en tankeställare om hur vi lever med varandra här och nu. Ljusen som brinner och klockornas klang kan få påminna oss om att om Gud minns varje namn – på samma sätt som han känner till varenda liten sparv som faller till marken – så är kyrkan kallad att vara en plats där varje människa blir sedd.
