Felicia Ferreira: 
Naza skaver där kriget gör som mest ont

Felicia Ferreira Felicia Ferreira Felicia Ferreira Chefredaktör

Dagens chefredaktör

När eftertexterna till Naza börjar rulla känner jag sorg. Och oro.
Hur fattar människor beslut om liv och död i ett modernt krig? Den nya dokumentärfilmen Naza av de israeliska filmskaparna Yuval Abraham och Rachel Szor, tar med tittaren rakt in i den frågan.

Filmen har premiär den 1 oktober på Folkets Bio i Sverige och bygger på intervjuer med 24 anonymiserade personer från Israels militär och underrättelse­tjänst. På en takterrass i Tel Aviv berättar de om övervakning, målval, AI och beräkningar av civila dödsoffer vid anfall i Gaza.

Filmtiteln Naza är en israelisk militär förkortning av hebreiskans nezek agavi, ungefär ”collateral damage”, det vill säga civila skador och dödsfall vid sidan av det avsedda målet. Och det är just detta hemska mellanrum filmen befinner sig i.

Frågan är inte om civila får dödas som mål, det får de inte, utan vad som händer när en militär bedömer att ett legitimt militärt mål måste angripas trots att också civila kan komma att dö. Hur många människoliv får riskeras för att slå ut ett militärt mål? Vem fattar beslutet? Vad händer när människor blir siffror i ett system? Och vad gör sådana beslut med den människa som är med och fattar dem?

Några av de intervjuade berättar med en närmast teknisk distans. Andra uttrycker tvivel och stora samvetskval. Det berör. Och jag känner också respekt.

Inte nödvändigtvis för allt de gjort eller för varje slutsats de drar, utan för att människor som varit inne i ett militärt system vågar tala om det som skaver. I en demokrati måste det finnas utrymme för detta. Krig ställer människor inför moraliska vägval som de flesta av oss aldrig kommer i närheten av. Just därför behövs människor som vågar undersöka.

Men, Naza är inte en neutral betraktare.

Filmskaparnas position är tydlig. Frågor och dramaturgi präglas av över­tygelsen att Israel gjort sig skyldigt till systematiskt massdödande av civila. Begrepp som massmord och folkmord finns med, medan jag saknar den andra sidans beskrivning av det militära system filmen granskar.

För vad betyder egentligen en beräkning av Naza? Är den ett uttryck för hur många civila liv man är beredd att offra eller ett verktyg för att kunna begränsa civila förluster? Där går uppfattningarna isär på ett sätt som är helt centralt för hur filmen ska förstås.

IDF har tillbakavisat flera påståenden och säger bland annat att tekniska system inte själva fattar beslut om mål, att människor alltid finns i beslutskedjan och att beräkningar av civila dödsoffer används för att begränsa dem. IDF:s beskrivning kan naturligtvis inte tas för given. En armé som granskas är själv en part. Men också den versionen måste prövas.

Det finns en avgörande fråga som filmen bara delvis hjälper oss att förstå: Hur ser ett rättfärdigt handlande ut i ett krig där fienden verkar mitt bland civil­befolkningen?

Hamas massakrerade och kidnappade israeler den 7 oktober 2023 och har byggt militär infrastruktur i det tätbefolkade Gaza, samtidigt som Israel länge levt med terror, raketbeskjutning och existentiella hot. Att landet satsat stora resurser på underrättelseverksamhet och militär teknologi är i sig därför knappast märkligt.

Det vi ser är modern krigföring. Den är teknisk. Distansen till den som dödas är inte ny, men AI kan öka både tempot och skalan. När system kan bearbeta enorma datamängder och föreslå mål väcks frågan om hur självständig människans bedömning blir? Och vad händer med det moraliska ansvaret när ett människoliv först blir en datapunkt?

Det borde oroa oss långt utanför Israel och Gaza.

Inget av detta gör palestinska civila mindre värda. Deras lidande under kriget har varit oerhört stort. Bakom varje siffra finns en människa vars liv inte blir mindre värt för att hennes död kallas ”collateral damage”. Familjer som förlorat sina hem och anhöriga blir inte mindre verkliga därför att Hamas bär ansvaret för det krig som utlöstes.

Det är också här Naza träffar som hårdast. Varje krig riskerar att skapa ett språk där människoliv blir siffror, mål och acceptabla förluster. Ett samhälle som vill behålla sin mänsklighet måste ständigt göra motstånd mot den avtrubbningen, också när det utkämpar ett krig som det anser nödvändigt.

Därför bör Israel ta vittnesmålen i Naza på allvar. Inte därför att varje påstående därmed måste vara sant, utan därför att en demokratisk stat måste vilja veta om dess system har brustit. Om civila liv har värderats för lågt, regler överträtts eller tekniken fått en roll den inte borde ha haft, måste det utredas.

Att premiärminister Benjamin Netanyahu efter filmen vill se en lag som kan frånta israeler medborgarskapet om de anses förtala landets soldater är fel väg att gå. En demokrati måste kunna bemöta anklagelser utan att hota dem som granskar makten.

Men filmen måste också mötas med en annan vaksamhet.

Föreställningen om juden som blodtörstig och beredd att döda oskyldiga är en gammal antisemitisk tankefigur som aldrig försvunnit. Antisemiter och Israelhatare kommer att kunna hitta material i Naza för sin redan färdiga berättelse. Den berättelsen blir inte sannare för det.

Tvärtom finns något viktigt i vilka som har gjort filmen och vilka som talar i den. Filmskaparna är israeler. Vittnena är israeler. De människor som plågas av det de sett och varit med om är israeler. Det borde åtminstone komplicera den förenklade berättelsen om ett folk som inte bryr sig om palestinska liv. Ett samhälle består av människor som tänker olika, protesterar, försvarar, tvivlar och rannsakar sig själva. Israel är inget undantag.

Den viktigaste frågan efter Naza är inte vilken sida filmen hjälper. Frågan är vad vi gör med det vi ser.

Den som värnar Israel behöver inte blunda för palestinska barns och familjers lidande. Den som ömmar för det palestinska folket behöver inte förneka israelers rätt till trygghet eller det trauma som Hamas och andra terror­organisationer har orsakat. Och ingen av oss behöver välja mellan de båda.

Naza bör granskas. Dess uppgifter bör prövas. IDF måste få svara, och där övergrepp eller fel har begåtts måste ansvar utkrävas.

Men framför allt borde filmen stärka vår längtan efter något annat, kanske det svåraste av allt. En fred som ger palestinier frihet och framtidstro och israeler trygghet. Och som inte lämnar nästa krig, hat och trauma i arv till ännu en generation.

Felicia Ferreira: En människa gör motstånd – därför behöver vi varandra