Ledare
Konsten att syna de falska profetiorna
Esther Flores Sedman: Att söka sanningen i en tid av ja-sägare
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) inför mötet med Riksdagens talman Andreas Norlen.
Banfa Jawla/SVD/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Under hela valrörelsen har politiker, analytiker och lobbyister försökt varna väljarna för vilka konsekvenser motståndarnas politik kommer att få vid ett givet valresultat. Samtidigt har de egna intressen av att beskriva framtiden på ett sätt som gynnar den egna sidan.
När partierna bakom kulisserna nu förhandlar om regeringsmakten riktas de politiska påtryckningarna i stället direkt mot partiledarna. Det handlar inte längre bara om att förutsäga framtiden utan att i skarpt läge också försöka utforma den. På båda sidor om blockgränsen pågår intensiva försök att utifrån olika framtidsscenarier förmå partiledare att överge de röda linjer som fram till valdagen inte var förhandlingsbara.
Men att uttala sig om framtiden är att ta på sig ett stort ansvar. Det påverkar människors uppfattning om verkligheten och vilka beslut de fattar. Och när löften inte infrias, eller till och med dras tillbaka, och tvärsäkra förutsägelser visar sig inte stämma minskar tilliten och tilltron mellan medborgare och de förtroendevalda.
Så hur avgör man vilka scenarier som är trovärdiga och vilka som främst är uttryck för önsketänkande, rädsla eller politiska egenintressen?
Det är här urskiljningen kommer in.
Den kristna urgamla principen om att pröva såväl budbäraren som budskapet kan vara till hjälp att navigera också bland de politiska utspelen. Aposteln Paulus uppmaning om att inte förakta profetior, att pröva allt och behålla det goda ger god vägledning. Med andra ord: Avfärda inte det som sägs men köp det inte heller rakt av utan att först ha granskat det mot några grundläggande faktorer:
Sanningen: Stämmer förutsägelsen med den evidens och faktabaserade kunskap vi har tillgång till, eller bygger budskapet på desinformation, glädjekalkyler eller skrämselpropaganda?
Avsändaren: Vilka intressen ligger till grund för budskapet? Kan budbäraren drivas av dolda agendor, maktanspråk eller andra motiv som kan ifrågasättas?
Historien: Vilka lärdomar kan vi dra av liknande utsagor och hur de har infriats historiskt?
Utfallet: På frukten känner man trädet. Leder budskapet till större sanningssökande, ansvarstagande och möjlighet till försoning – eller göder det hat, rädsla och splittring?
Och så kanske den viktigaste indikatorn, men också den som kräver att vi ger oss till tåls innan vi sitter med facit i hand:
Men att pröva budskap innebär också att vi måste utsätta de röster och analyser som bekräftar våra egna åsikter och verklighetsbeskrivning för samma granskande principer. Risken är annars att vi aktivt väljer bort dem som utmanar så att vi bara omger oss med ja-sägare, för att vi så gärna vill tro just dessa budskap. Och för såväl kyrkliga som politiska ledare kan det därför vara avgörande att också våga lyssna på dem som säger det obekväma.
Berättelsen om kung Achav i Gamla testamentet handlar om det bekräftelsebehov som människan alltid styrts av. Kungen ville gå ut i krig och samlade 400 profeter runt sig som unisont förutspådde framgång i linje med hans önskan. Men så tillfrågades även Mika, den besvärliga och ensamma profetrösten som frimodigt talade om för kungen hur det hela skulle sluta om den tilltänkta planen genomfördes.
”Skulle du återvända välbehållen, då har Herren inte talat genom mig”, konstaterade Mika. Kungen valde att lyssna på ja-sägarna och Första Kungaboken låter oss veta att den segervisse Achav inte kom tillbaka.
Tiden kommer att utvisa om förutsägelsen var sann, överdriven eller bara en felbedömning.
När de politiska kartorna ritas om är det förmodligen inte fler tvärsäkra förutsägelser som behövs, och inte fler ja-sägare, utan mogna och rakryggade individer och makthavare som också vågar pröva sina egna föreställningar om samtid och framtid.
Men, kanske någon invänder, att invänta facit går ju inte när beslut måste fattas innan framtiden är känd? Poängen är inte att avstå från prognoser utan att vara tydlig med graden av osäkerhet. Att skilja mellan vad vi vet, vad vi tror och vad vi hoppas på. För det är en sak att uttala ett löfte och något annat att säga att vi gör allt som står i vår makt för att detta något ska infrias.
Kanske hade några politiska röda linjer och låsningar undvikits om dessa hade prövats? Kanske skulle partiledare nu inte tvingas göra besvärande helomvändningar och tvingas in i svekdebatter?
Såväl kyrkan som politiken behöver för sin trovärdighets skull avslöja de falska profetiorna och framöver, när vi har facit, ha modet att bekänna det som blev fel, liksom visheten att hålla fast vid det som visade sig vara gott.
