Talmannen är den svenska politikens Kristusgestalt

På ett sätt är det alldeles utmärkt att Andreas Norlén fick förtroendet att fortsätta som riksdagens talman. Han har skött uppdraget bra, trots de svåra utmaningarna efter valet 2018 med sällsamt trög och komplicerad regeringsbildning.  

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Norlén har också varit skicklig på att representera utåt och öka folks förståelse för talmansrollen, den offentliga Sveriges näst viktigaste efter statschefen/kungen. Visst, man kan invända att han ibland varit lite väl förtjust i att figurera i medierna med diverse kakor och tomatplantor. Förhoppningsvis har Norlén inför denna mandatperiod tröttnat en aning på just den typen av exponering och kan återgå till att bli den grå eminens, det stillsamma men pondusfyllda överhuvud som den käbblande riksdagsfamiljen så väl behöver.

Först blev jag glad när jag hörde att Vänsterpartiet backat Tidöpartiernas förslag att ge Norlén fyra år till. Jag tänkte att V-ledaren Nooshi Dadgostar ställde sig över partipolitiskt tjafs och accepterade en moderat talman som försoningsgest inför kommande regeringsförhandlingar.

Men tyvärr får ju inget vara enkelt. Snabbt kom tecknen på att beslutet snarast var ett tjuvnyp mot Socialdemokraterna, som velat se en S-talman. ”Så går det när du bråkar med oss, Magdalena”, tycks ha varit innebörden av V:s stöd till Norlén. ”Hoppas du lärt dig läxan till nästa gång du vill ha våra röster som statsminister.”

Lika besviken blev jag när Magdalena Anderssons parti gick ut med beskedet att de absolut ville se en socialdemokrat som talman. Varför? Kunde inte S ge Tidöpartierna den försoningsgåvan som tecken på god vilja inför de knepiga regeringsdiskussionerna?

Särskilt med tanke på hur väl Andreas Norlén hittills skött sitt uppdrag?

Talmannen är det närmaste en Kristusgestalt vi kommer i svensk politik. Han eller hon ska vara en samlande kraft, en som kan lyssna på alla och försöka förstå allas perspektiv och bevekelsegrunder, även i polariseringens tidevarv. Talmannen ska inte döma utan försona, jämka, överbrygga.

Ämbetet är, eller ska vara, en stabil institution. Det är extra viktigt när allt fler institutioner ifrågasätts eller politiseras.

Det hade varit fint att se partierna lägga ner prestigen och enkelt samlas kring Andreas Norlén. I stället valde de att använda talmansklubban till att slå varandra i huvudet. 

Socialdemokraterna satte någon sorts kränkthetsrekord, det var som att valet av talman plötsligt blivit en omröstning om folkstyre eller barbari. Gruppledare Lena Hallengren talade inför omröstningen om att Vänsterpartiet väljer att skänka ”inflytande och makt” åt Tidöpartierna och använde ord som ”svek” mot väljarna.

Dessutom kastade Magdalena Andersson efter V-beslutet in handduken som regeringsbildare: ”Det är rimligt att den konstellation (V och Tidö) som nu har gjort upp i talmansvalet kan gå vidare att försöka komma vidare i regerings­frågan”, sa hon. Det sambandet kanske inte stod glasklart för alla väljare.

I stället för värdighet: överord och hets. Det bådar inte gott inför den politiska höst som från början präglats av snålblåst och som snabbt kan övergå i bistraste vinter.