Frikyrkorna betalar priset för ett orimligt regelverk

Det blir som man kan kunde befara. Rått och brutalt halveras det statliga stödet till frikyrkorna, nu när de nya bidragsreglerna för statligt stöd till trossamfund har börjat praktiseras. Om vi också räknar in EFS, så är den folkrörelsebaserade frikyrkligheten i Sverige den stora förloraren med en minskning på hela 13,7 miljoner kronor av de statliga organisationsbidragen, tidigare kallat SST-bidrag. Dessa församlingsrörelser som måste kunna sägas ha bidragit mest av kyrkorna till demokratins framväxt i Sverige.

Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Öyvind Tholvsen Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Precis som vi på ledarplats för ett år sedan såg framför oss, blev den stora vinnaren Katolska kyrkan. I motsats till frikyrkosamfunden har Katolska kyrkan i princip obligatorisk kyrkoavgift för sina medlemmar. Alla som ger kyrkoavgift kan samfundet också rapportera in som bidragsgrundande personer. De har därför kunnat dokumentera ett stort antal så kallade betjänade utan större administrativa eller kommunikativa utmaningar. Det innebär 6,2 miljoner kronor mer till katolska kyrkan i år. Hela 25 procent av de statliga organisationsbidragen överförs nu till deras konton mot tidigare 15 procent.

Om vi slår samman alla bidrag till ortodoxa och österländska kyrkor så ökar de sin andel från 18 till 23 procent. Även muslimska trossamfund får en större andel av statens pengar när deras bidrag sammantaget ökar med 1,4 miljoner jämfört med förra året.

Det enskilda sammanhang som drabbats hårdast av de nya reglerna är EFS, som inte uppfyllde grundkriterierna genom att inte vara ett eget trossamfund. De över tre miljoner kronor som de tidigare fått, har nu Svenska kyrkan, som EFS är en del av, lovat att bidra med i stället.

För Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan är den nya fördelningen en sorglig läsning. De förlorar ungefär två tredjedelar av sina bidrag. Det är viktigt att säga att detta inte främst drabbar trossamfundets centrala funktion. Det drabbar flera hundra lokala församlingar som på olika sätt skulle fått klart mer i bidrag. 80 procent av pengarna ska gå till dem. Det är precis som Magnus Wahlström, ansvarig för arkiv och forskning vid Pingst FFS, kommenterade till Dagen i höstas, att det är de sammanhang som tydligast definierar sig som kongregationalistiska som kommer drabbas hårdast.

Att jämföra Pingströrelsen och Katolska kyrkan visar hur extrema utslag de nya reglerna gett. Med det gamla systemet redovisade Pingst FFS 102 000 och Katolska kyrkan 129 000 betjänade. Det gjorde att Pingst FFS fick 8,8 och Katolska kyrkan 10,4 miljoner kronor. Året därpå är samfundens storlek i realiteten likadana. Men eftersom detta inte längre kan speglas i ansökningsunderlaget, får Katolska kyrkan hela 16,6 och Pingst endast 2,9 miljoner kronor.

Detta illustrerar tydligt hur orimligt den nya ordningen är. Hela syftet med bidragen var ju enligt propositionen att stödet “ska bidra till att ge alla människor samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion i Sverige.” Det är svårt att se hur man kan förklara att pingstvänner och andra frikyrkliga ges samma möjligheter nu när de får betydligt mindre per aktiv i församlingarna än katolikerna. Allt på grund av regler som inte tar hänsyn till samfundens organisation och egenart.

Det märkliga i hela denna bild är alltså att den nya fördelningen inte sker utifrån en spegling av de olika kyrkornas faktiska storlek. Staten har inte upphävt en orättvisa med den nya fördelningen. Den har skapat en orättvisa.

Det är samtidigt viktigt att understryka att detta inte är ett dråpslag mot frikyrkornas totala ekonomi. En kvalificerad gissning är att de statliga bidragen utgör mindre än en procent av frikyrkornas totala inkomster. Detta handlar inte främst om pengarna. Det handlar om principen att alla trossamfund behandlas lika och att hänsyn tas till olika sätt att organisera sig.

Det ironiska i hela denna process är att införande av ett demokrativillkor har varit bärande i statens motivering av förändringen. Men inget demokrativillkor har tagits fram som innebär att staten vill pröva och premiera samfundens demokratiska uppbyggnad och bidrag till att upprätthålla Sveriges demokratiska ryggrad. Snarare är det värderingsvillkor som staten har infört genom att inget samfund ska få ekonomiskt stöd som inte bidrar “till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.”

De samfund som tillhör folkrörelsesverige och föreningssverige genom att i störst utsträckning träna människor i demokratiska beslutsprocesser – det är dessa som nu får minst pengar. De som bidragit mest till demokratin får minst bidrag från demokratins institutioner.

Man kan bara hoppas att sista ordet inte är sagt från våra makthavare i denna mycket märkliga historia om viktiga principer som demokrati, föreningsfrihet och religionsfrihet. Den bild som framträder nu borde ses som ett misslyckande från regeringens sida.

Öyvind Tholvsen: Regeringen och SST måste backa