Regeringen och SST måste backa

"Roligt att du är med på vår Alphakurs. Vi vill skapa en trygg plats att samtala om viktiga frågor. Vi älskar nyfikenhet. Två frågor bara: Vi skulle vilja ha ditt personnummer så att vi kan registrera detta som en studiecirkel. Det ger bidrag som håller nere avgiften. Dessutom skulle vi vilja ha ditt medgivande att registrera dig som en bidragsgrundande person till vårt trossamfund så att vi får en större del av de statliga bidrag som ges. Är det ok?”

Så kan det bli för en ledare i en församlings verksamhet om den ska göra som staten vill. Självklart är den första frågan lätt att förklara och ställa. Folk är vana vid folkbildningens villkor. Den andra är klart mer suspekt. De flesta ledare i en kristen verksamhet avstår också från att ställa den. Den uppfattas som orimlig.

Nyheten om att antalet bidragsgrundande personer minskar hos frikyrkosamfunden var väntad. Dagens ledarsida skrev redan 29/4 att detta var ett sannolikt utfall av de nya rigida reglerna för inhämtning av personuppgifter till samfundsexpeditionerna. Att antal personer som är medlemmar eller deltagare i frikyrkorna nu minskar med hela 50 till 80 procent ska inte förstås som att församlingarna tidigare har haft orealistiskt höga siffror. De gamla siffrorna var trovärdiga och skulle även vid stickprovskontroll kunna dokumenteras med namnlistor lokalt i församlingarna på de personer de gällde.

Pingst kan förlora fyra femtedelar av statsbidraget till församlingarna

Skälet är snarare en utbredd principiell tveksamhet hos många i frikyrkorna mot de regler som staten satt upp. Centrala register som ett krav från staten, även om de endast finns på samfundsexpeditionerna, uppfattas inte förenliga med Sveriges regeringsform, som tydligt slår fast att ”ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.” 

Det finns väl inget samfund som frivilligt skulle lämna ut uppgifterna till staten, men deras låga kapacitet att omöjliggöra dataintrång och på så sätt säkra personuppgifterna är i sig ett skäl att ifrågasätta statens krav.

Det finns goda skäl för myndigheten och ansvariga politiker att hitta rimligare sätt att beräkna storleken på samfunden så att fördelningen av de relativt låga statliga bidragen sker på ett rättvist sätt.

Först och främst behöver detta ske för statens och demokratins skull. Alliansmissionens ledare Ulf Häggkvist säger i en intervju till Dagen: ”Vi möter också en stark misstänksamhet hos många för det här om att registrera sig, även om vi försöker informera mycket om att inga namn skickas till myndigheterna. Det skapar ändå oro hos en del, en slags känsla av åsiktsregistrering dyker upp.”

En av de stora frågorna för västvärldens demokratier i framtiden är om staten kan behålla medborgarnas tillit. Frikyrkorna har en lång historia i Sverige. Staten behöver komma ihåg att det hela började med ett regelrätt misstänkliggörande, trakasserier och till och med arrestering och landsförvisning av de som tillhörde de nya demokratiskt uppbyggda föreningar och församlingar som frikyrkorna utgjorde.

Frikyrkorörelsen var med och byggde det demokratiska Sverige. De steg som nu tas skapar negativa ryggmärgsreflexer hos många i en demokratiskt sinnad rörelse. Och det ironiska är ju att hela grunden för statens stöd till trossamfunden är att det ska ”bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på.” Om den del av trossamfunden som har bidragit mest till att bygga demokratin i Sverige på ett orimligt sätt blir förlorare, riskerar också staten ett tillitstapp hos en stor grupp medborgare. Det är ett högt pris som staten inte har råd med.

Därtill behöver fördelningen av statsbidrag bli rättvis mellan samfunden. Informationsinhämtningen om ett samfunds storlek måste ske på ett sätt som gör att att eventuell fusk kan avslöjas. Alla trossamfund har någon form av medlemsregistrering. I vissa sker denna registrering lokalt, i andra nationellt. Här ligger nyckeln till en rättvisare fördelning: Låt samfunden rapportera in antalet medlemmar bosatta i Sverige utifrån den vanliga inhämtning av dessa siffror som man gjort i alla år. Det bör vara möjligt inom gällande förordning. Det finns inget i förordningen som säger att en medlem måste bekräfta sitt medlemskap. Det är detta som är orimligt. Här behöver Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) backa.

En revisor måste självklart göra rimliga stickprovskontroller av det underlag som måste finnas genom goda medlemsregister antingen hos samfunden eller i de lokala församlingarna. Upptäcks fel behöver dessa åtgärdas, bidrag återbetalas och trossamfundet bestraffas om det finns skäl för det. 

Vilka som utöver detta också är med som regelbundna deltagare är svårare att hitta ordningar för. Det uppstår lätt dubbelregistrering av personer som exempelvis är medlem i en församling och aktiv deltagare i en annan. Men om samfund hittar ordningar som myndigheten godkänner, så kan ju dessa läggas till. 

Reformen av statliga bidrag till trossamfund var rimlig i sig. Mycket i den nya lagstiftningen är bra. Det som äventyrar såväl lagstiftningens rykte som förtroendet för myndigheter och lagstiftare är formaliteterna. Ledarsidan har tidigare påpekat det orimliga i kraven på storleken på ett trossamfund. Nu är det tillvägagångssättet för att mäta storleken på samfunden som slår helt fel.

Det allvarliga är att dessa dåligt motiverade ordningar äventyrar likabehandling av trossamfund i Sverige. Syftet med stödet sägs enligt lagstiftaren vara att ”bidra till att ge alla människor samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion.” De nya rutinerna äventyrar likabehandlingen som behövs för att Sverige ska kunna anses behålla religionsfriheten på en anständig nivå.

Och åter igen: Det är denna religionsfrihet som frikyrkliga tillsammans med andra demokratiska krafter har kämpat för och vunnit seger efter seger: Från att den första demokratiska församlingen bildades 1848 via avskaffandet av konventikelplakatet 1858 till religionsfrihetsreformen 1951 och statens nya relation till Svenska kyrkan 2000. Det får inte bli så att detta viktiga reformarbete tar steg tillbaka 2025. Det har inte det demokratiska Sverige råd med. Nu får lagstiftare och myndigheter göra om och göra rätt.

Varför i hela världen ska inte trossamfund med 1 000 betjänade få statsbidrag?