Här har du din mittenregering, Elisabeth Thand Ringqvist

I början av veckan skrev krönikören Alex Schulman en DN-text som man skulle kunna bevara i ett vakuum och presentera på Journalisthögskolan år 2053 som ”en typisk Alex Schulman”.

Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Han utgår från en händelse i barndomen som för de flesta skulle vara helt trivial – pappa kommer i gräl i Bankomatkön – men som för den unge Schulman blir komplett livsavgörande. Inget blev därefter sig likt, han minns det fortfarande med största känslosamhet. (Just det verkar vara fallet med exakt allt som någonsin hände den unge Schulman.)

”Det var som att han lurat mig hela tiden, lurat mig att han var vuxen när han i själva verket var ett barn”, skriver han. ”När vi gick hem den dagen, så var det som att jag gick hem med en annan pappa vid min sida.”

Och så kommer övergången: Partiledarna har i valrörelsen lurat Alex Schulman på exakt samma sätt. Och med honom hela svenska folket. Politikerna beter sig ju som barn! De käbblar och bråkar och vill inte komma överens. 

”Ge dem ingen tid alls, ordna den andra statsministeromröstningen redan på tisdag, tredje på onsdag och fjärde på torsdag”, tipsar Schulman. ”Så att tiden för dumheter försvinner, så att de äntligen kan försöka lösa de här sakerna på riktigt.”

Alex Schulman är inte ensam om sin tolkning. Varför försvinner inte dumheterna bara? Varför skärper sig politikerna inte? Hur svårt kan det vara?

Svaret på den sista frågan är nästan alltid: ”Det kan vara ganska svårt, faktiskt.” 

I mina ögon har ingen lurats det minsta. Vi visste alla exakt vilka förutsättningar som fanns. De röda linjer som i dag är så omdiskuterade var alla tydligt och prydligt uppritade långt före valdagen. 

Men kanske skulle vi få ett valresultat som ändå producerade en regering? 

Det fick vi inte.

Nu har alltså sonderingsuppdraget hamnat hos C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist. Är det ett ”mission impossible”? Nja, men om vi ska stanna i filmens värld: ett iskallt uppdrag är det, precis som Bondfilmen från 1987.

Omöjligt är det bara under en viss förutsättning, nämligen att den ”mittenregering” som Thand Ringqvist vill se bygger på S, C, MP och V. Det alternativet är kört, om Centerns och Vänsterpartiets röda linjer ska kvarstå. Totalkört. C godkänner inte en regering där V sitter, V godkänner inte en regering utan V. 

Men: Det finns andra lösningar. 

Erik Helmerson: Här är sakfrågorna som den kommande regeringen måste lösa

När Elisabeth Thand Ringqvist var gäst hos Sveriges Radios ”P1-morgon” på tisdagen var intervjuaren synnerligen inriktad på att V och C borde komma över sina skiljaktigheter. Vänsterpartiet vill ju kompromissa och komma överens med er, envisades han. Borde ni inte sätta er ner med Nooshi Dadgostar ändå?

Men, förklarade Thand Ringqvist: Vänsterpartiets grundläggande idé är en helt annan än Centerns. Vad gäller bland annat utrikespolitik, försvar och handelspolitik har de två partierna ”otroligt olika” utgångspunkter.

Och så slog hon fast: ”Centern är ett borgerligt parti.” Thand Ringqvist kan, sa hon, släppa fram en S-regering som för politik i mitten, som ser till tillväxt, jobb, klimat- och välfärdsfrågor. Men: ”V och MP visade tydligt att det spelar ingen roll, de måste sitta i regering.”

Nu ska Thand Ringqvist föra samtal för att försöka förstå hur partierna ser på olika samarbeten. Vad hon inte nämnde, och inte fick frågor om, var möjligheterna till samarbete högerut.

Synen att en mittenregering måste vara rödgrön har tyvärr fastnat i debatten på senare tid. Men Socialdemokraterna är inte mer av ett mittenparti än vad Moderaterna är. Det är två statsbärande partier på var sitt avstånd av politikens mittlinje. En mittenregering skulle precis lika gärna kunna bestå av Tidöregeringen plus, i någon form, Centerpartiet. 

Varför inte en regering med Ulf Kristersson som statsminister och ministrar från KD och L? Om inte Centern vill sitta i en regering med SD-stöd – en röd linje för partiet – kunde både C och SD vara utanför regeringen men ändå förhandla politik med den.

 På det sättet skulle Thand Ringqvists parti styra undan från de röda linjerna att inte sitta i en regering som är beroende av SD-stöd och inte stödja en med V-statsråd. Det skulle också vara en regering utan något ytterkantsparti. Och SD har, till skillnad från V, inte krävt några statsrådsposter.

Men skulle inte Centerns väljare, som röstat på partiet för att slippa SD-inflytande, se detta som ett svek? Jo – men någon röd linje måste svikas för att vi ska få en regering utan extraval. Allt annat verkar matematiskt omöjligt.

”Vänsterpartiet vill förstatliga det mesta som i dag är fri företagsamhet”, sa Thans Ringqvist i P1. ”Det är problematiskt i en regering och inte bra för Sverige.”

Med en mittenregering med M-statsminister har Centern förutsättningar att få mycket av det som partiledaren faktiskt önskade sig i radiostudion: en politik som inriktas på tillväxt, bolag som stannar i landet, ett Sverige som byggs underifrån.

Ett friare Sverige.

Erik Helmerson: Talmannen är den svenska politikens Kristusgestalt

I den bästa av världar skulle en sådan regering också kunna hålla SD:s inflytande på absolut miniminivå. Det stora problemet här är knappast invandringen – där är de flesta numera tillräckligt överens – utan klimatpolitiken. 

Jimmie Åkessons parti har bestämt sig för att agera språkrör för klimatförnekare och inta linjen att inget Sverige gör spelar någon roll, så vi kan lika gärna släppa ut så mycket vi hinner före undergången. Under Tidöregeringen anpassade sig övriga partier och höll för näsan. Förhoppningsvis skulle de komma tillbaka till verkligheten med Centerns mer realistiska klimatpolitik. SD får söka andra sakframgångar i samarbetet.

Varför skulle Jimmie Åkesson gå med på det? För att alternativet lär vara S-regering eller extra val.

En mittenregering med moderat statsminister är inte en lösning där alla blir nöjda, och där alla får som de lovat före valet. En sådan finns inte. Men det är en lösning med goda förutsättningar för en vettig sakpolitik, där politiken har sin bas i mitten, där en gammal, anständig borgerlighet kan börja återskapas och där ingen av ytterkanterna ingår.

Politikerna är inte barn, de vill inte lura oss – men de är tvungna att hitta en parlamentarisk lösning. Är detta den bästa? Kanske är det ändå den minst dåliga, inte minst för Elisabeth Thand Ringqvist.

Esther Flores Sedman: Dödsstraffet sätter punkt när Gud vill ge en ny början