Ledare

Missa inte den bästa bok som skrivits om Jesustrenden

Erik Helmerson: Den lilla sprickan i den sekulära muren är allt som Gud behöver

”Jakob och ängeln” av den brittiskamerikanska skulptören Jacob Epstein.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Man kan beskriva den pågående Jesustrenden i termer av siffror, mäta och väga hur många som konfirmeras och vilket antal människor som ansluter sig till kyrkan respektive lämnar den.

Man kan också skildra den som den brittiska författaren Lamorna Ash: genom att blicka på hur allt fler människor, virvlande mitt i en kaotisk, hotfull, framrusande samtid, förvånat stannar upp i ett möte med något som får en klocka att ringa djupt i deras inre.

Lamorna Ashs bok Don’t forget we’re here forever kom ut våren 2025. New York Times kallade nyligen, i ett porträtt av författaren, boken för en korsning mellan Augustinus Bekännelser och Jack Kerouacs beatklassiker På väg. Jag önskar innerligt att något förlag översätter den till svenska. Den är en av de bästa böcker jag läst om religiöst sökande, om hur Gud diskret fäster en liten krok i en ovetande och oskyldig människa och sakta, sakta börjar hala in reven.

Författaren är 31 år, queer och var egentligen inte särskilt intresserad av Jesus. Hon visste med sig att böner förblev ohörda och att kyrkor var ”lika meningslösa och vackra som dinosaurieben”. I boken beskriver hon de fördomar hon hade om kristen tro: att den var ett enda ”homogent block”, djupt kvinnofientlig och homofob, fläckad av kolonialism och pedofili och med ledare vars teologi var allt svårare att skilja från högerextremism.

Jo tack. Den bilden känner man till.

Denna lilla, lilla öppning visar sig vara allt som Gud behöver.

Men något händer med Lamorna Ash när hon skriver ett reportage om två gamla vänner som beslutat sig för att bli anglikanska präster. När hon ser deras tro speglad i ansikten, gester, i hela deras liv blir hon frustrerad och obekväm. Vad är det för kraft som så kan skaka om en människa? ”Skulle jag kunna bli kristen på ett år?”, frågar hon sig på skämt, som en artikelidé.

Denna lilla, lilla spricka i den sekulära muren visar sig vara allt som Gud behöver.

Don’t forget we’re here forever är en resa genom olika samfund, människor och förhållningssätt till den kristna tron. På vad som blir en litterär och kristen pilgrimsfärd besöker Ash unga evangelikala, hon sitter tårfyllt stilla under stjärnhimlen vid reträtter på klosterön Iona, hon svindlar under läsningen av Markusevangeliet – ”löftet om en tro som kunde få dig komplett, som kunde hela din ensamhet” – och hon tillbringar timmar i kväkarnas tystnad i ett tegelhus i Muswell Hill, London.

Lamorna Ash.

Kväkarna griper henne hårt. Lamorna Ash sitter i tystnad med de andra, ”de var någonstans dit jag inte kunde nå” och försöker hitta fram till det inre ljuset, Kristusljuset som ”strålar genom mänskligheten”. Det var aldrig meningen att den skulle vara lätt, kväkarnas tro, konstaterar hon: ”den skulle vara en strid där du överlät dig själv till något som rörde sig igenom dig men som inte kom från dig.” 

”Stå stilla i Ljuset”, skrev George Fox, en av kväkarrörelsens grundare, ”och ge efter för det”.

Det är inte bara bokens innehåll som får Don’t Forget we’re here forever att gripa sig fast. Lamorna Ashs språk är samtidigt precist och hisnande vackert, som när hon beskriver en ortodox mässa: 

”Så, från en dold läktare bakom oss, förenades hans röst med en kör av svävande stämmor. De kan detta i de ortodoxa gudstjänsterna: att bevara något av den tidiga kristendomens grundläggande annanvärldslighet i sin tillbedjan, något som ofta gått förlorat i de anglikanska gudstjänsterna, med sina oj-så-humanistiska predikningar fulla av skämt och personliga anekdoter.”

Eller när hon berättar om den tysta retreaten under stjärnorna på Iona, med något jag själv känt på reträtter men aldrig kunnat formulera lika skarpt: ”Jag märkte att jag för första gången på länge bara tänkte en tanke åt gången”.

Gudstjänstlivet, tystnaden, skönheten, gemenskapen, bönen, kärleken, mystiken, lovsången, kampen – allt finns i Don’t Forget we’re here forever. Men Lamorna Ash är långt ifrån okritiskt beundrande:

”Jag betraktade liknelserna i Markusevangeliet och debatterna om sexualitet som rasar online mellan prästerna”, skriver hon, ”och jag tänkte: det känns verkligen som en annan religion.”

När hon skriver om kväkarna måste man dra efter andan. Hon drogs dit, skriver hon, ”för att de begär så lite av dig, så det finns mindre möjlighet till andlig misshandel, till att du ska ta skada när du är där.”

Tänk att tron också ska behöva beskrivas så.

Till bokens vackraste partier hör när Lamorna Ash går in i två konstnärer som betytt mycket för hennes groende tro. Den brittiske 1800-talspoeten och jesuiten Gerard Manley Hopkins erbjöd henne ”en vägkarta till tro”, och det är svårt att glömma hans förtvivlade rop: ”Tröstare, var, var är din tröst?” 

Och inte minst stannar hon upp vid den judiske skulptören Jacob Epsteins verk Jakob och ängeln, som nu finns hos brittiska Tate.

I Lamorna Ashs tolkning handlar Jakobs brottning med ängeln inte om kamp utan om avskedets omfamning: Ängelns ”armar är trädda under hans armbågar och kring hans rygg, inte för att krama livet ur honom utan för att hålla honom uppe, för att hålla honom kvar i kampen. Ängeln (ville) inte att brottningen skulle ta slut, eftersom han hade skådat framtiden och visste att efter detta skulle änglarna se allt mindre av människan. Han skulle kanske aldrig mer få röra vid någon som Jakob.”

Jakob, vännerna som vill bli präster, de tysta kväkarna, de unga evangelikala som håller om varandra och lovsjunger hos organisationen Christianity Explored, Tim som hittar vägen till Gud genom den medeltida mystikern Julian av Norwich … Alla dessa människor som liksom Lamorna Ash själv så naket och uppriktigt fortsätter att söka Gud utan att ens veta exakt vad de söker. 

Oavsett om mötet sker i kväkarnas tystnad, i klostrets tideböner eller i lovsångens intensitet är det samma Ande som verkar, den som drar människor mot Kristus.

Jag kan inte föreställa mig någon läsa Don’t Forget we’re here forever utan att, på något sätt, mer eller mindre, känna en kraft som viskar, lockar och drar mot den korsfäste.