Ledare
Försvarsmakten kan inte anställa präster
Öyvind Tholvsen: Kyrkorna och Försvarsmakten måste se över sina relationer
Fältprästerna utför ett stort arbete med att möta officerare och soldater i själavård, etisk vägledning och krissamtal. De utgör en kyrklig närvaro under övningar och vid internationella insatser. Bilden är tagen från en militär utbildning i Härnösand 2025.
Anders Wiklund/TT
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Det finns fortfarande kvar statligt anställda präster. För femhundra år sedan upprättades ordningar med militära präster. De många fältprästerna är oftast anställda av Svenska kyrkan. De erbjuder militär själavård, men det sker under ledning av präster som däremot har en av statens största myndigheter, Försvarsmakten, som arbets- och uppdragsgivare.
Fältprästerna utför ett stort arbete med att möta officerare och soldater i själavård, etisk vägledning och krissamtal. De utgör en kyrklig närvaro under övningar och vid internationella insatser. Fortfarande genomförs också korum, som de enkla gudstjänsterna som hålls för personal inom Försvarsmakten kallas.
Detta är ett tydligt exempel på att kyrkan finns där människor rör sig. Få områden ställer människor inför så existentiella frågor som just militären. Behovet av etisk reflektion är stort, och att ha någon att samtala med under absolut tystnadsplikt är en stor tillgång för alla i organisationen.
Detta är heller inte unikt. Universitetskyrkan, Sjukhuskyrkan och den andliga vården inom kriminalvården är andra områden där kyrkorna finns där livets stora frågor på olika sätt ställs på sin spets. Också här bedrivs verksamheten i större eller mindre utsträckning med statlig finansiering.
Men i kölvattnet av att kyrkoherden Karl-Henrik Wallerstein nyss fick beskedet att han inte längre får vara kvar i sin tjänst som fältpräst, behövs en mycket mer genomtänkt relation mellan kyrkorna och just Försvarsmakten.
Ja, du läste rätt. Försvarsmakten anställer präster 2026.
I samarbete med aktörerna inom högskola, sjuk- och kriminalvård har rågångarna klarats ut på ett mer principiellt hållbart sätt. Universitetskyrkan och Sjukhuskyrkan är i hög grad finansierat av kyrkorna på orten själv, ibland med delfinansiering genom SST-bidrag via trossamfunden.
I båda dessa fallen är det också väldigt tydligt att allt arbete på högskolorna och universiteten respektive sjukhusen sker i kyrkans regi. Präster, pastorer och diakoner arbetar på uppdrag av kyrkorna som har mer eller mindre gemensamma strategier för sin närvaro. Verksamheten är utpräglad ekumenisk, även om Svenska kyrkan och frikyrkorna har längst tradition för arbetet.
Pastorala tjänster på anstalterna är i större utsträckning finansierade av Kriminalvården själv. Men även här är rågångarna klart mer genomtänkta än Försvarsmaktens upplägg, genom att de andliga vägledarnas närvaro leds av trossamfunden där kyrkorna är arbets- och uppdragsgivare.
Det speciella med att Wallerstein tvingades avsluta sitt uppdrag som fältpräst är att beslutet inte är fattat av kyrkan själv, utan av överste Anders Malm. Och precis som Peter Wessberg, föreståndare och pastor Kristet Center Väst, pingstkyrkan i Stenungsund, så klokt resonerar i en debattartikel i Dagen, väcker detta principiella frågor.
Och detta gäller inte bara det faktum att en överste ställer krav på vilken äktenskapsteologi en präst kan ha för att tjänstgöra. Ingen präst har vigselplikt enligt äktenskapsbalken. Det är det bara borgerliga vigselförrättare som har. Att en statlig tjänsteperson ställer krav på en prästs teologiska hållning på ett sätt som inte ens det egna trossamfundet gör är högst anmärkningsvärt.
Men det finns annat som är lika anmärkningsvärt med hur Försvarsmakten förhåller sig till begreppen präst, prost och andlig själavård. Det faktum att inte bara pengar tillhandahålls från en allt mer generös försvarsbudget, utan att Försvarsmakten också lyser ut och tillsätter tjänster väcker frågor. För att leda arbetet har en fältprost och några regionala prästtjänster tillsatts, och nu under sommaren kan man exempelvis söka en tjänst som präst vid Södra Militärregionen.
Ja, du läste rätt. Försvarsmakten anställer präster 2026. Uppgiften i den aktuella tjänsten, som är ett vikariat, beskrivs som att ansvara för och leda ”den militära själavården inom Södra Militärregionen. Militär själavård har som uppgift att bidra till och stärka känslan av sammanhang och därmed höja individens förmåga att prestera, skapa mental styrka och moralisk motståndskraft.” Vidare anges: ”Regionprästen bör även finnas i relevanta civila nätverk för sin omvärldsbevakning, för att bygga ett starkt varumärke och bidra till att göra Försvarsmakten till en integrerad del av samhället.”
De söker alltså en präst som inte bara ska leda militär själavård, utan också stärka ett varumärke som inte är kyrkans utan Försvarsmaktens. Det är helt enkelt häpnadsväckande.
Det ställer ytterligare principiella frågor utöver de som Wessberg redan lyfter i sin genomtänkta debattartikel. Ska vi ha statligt anställda präster i Sverige 2026? Utifrån vilka prästlöften arbetar de präster som idag tjänstgör inom Försvarsmakten? Är det underförstått att det ska vara Svenska kyrkans präster eftersom begreppen prost och präst och inte pastor används? Och som en följd av detta: Vilken ämbetssyn har staten när de vill anställa prästerna?
Hur upprätthålls kyrkornas och deras präster och pastorers frihet i förhållande till deltagande i militära operationer som riksdagen fattar beslut om?
Och framför allt: Vilka kan med bibehållen stringens och trovärdighet kombinera sin prästvigning eller sina pastorslöften med att också bygga statens militära organisations varumärke? Här handlar det ju trots allt om att ställa sig i en organisation som svänger ett annat svärd än Andens svärd, där de ska bidra till att befrämja Försvarsmaktens egna intressen.
Kyrkorna behövs där människor rör sig och ska vara aktiva i olika delar av samhällslivet. I kyrkorna finns olika syn på försvaret, där inte minst många frikyrkliga valde vapenfri tjänst under tiden värnplikten fanns för alla unga män.
Också många som valde detta kan se värdet i att kyrkan finns även nära de som valt soldatlivet. Men steget är långt från en sådan hållning till att kyrkan blir del av militärens egen apparat. Tiden där kyrkan ställer sig oförbehållet bredvid militära intressen borde för länge sedan vara förbi. Sverige har ju trots allt lämnat de flesta av de andra (o)ordningarna som kom med Gustav Vasa för femhundra år sedan.
Ska militären fortfarande erbjuda kristen andlig vård, behöver de som utför det pastorala arbetet stå under kyrkornas ansvar och arbetsledning. Visserligen behövs säkerhetsklareringar och sekretessavtal. Det måste gå att lösa. För staten ska inte ha ansvaret för religiösa tjänster. Det är ordningar som måste avvecklas.
