Hur långt får Sverige gå 
i kampen mot skuggsamhället?

Det är lätt att förstå båda sidor i debatten om den så kallade angiverilagen, alltså den anmälningsplikt om illegala invandrare som trädde i kraft när sommaren var som varmast.

Diskussionen är laddad, avvägningarna svåra. Det kan bokstavligen handla om liv eller död.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Vi tar det från början. Lagen om informationsplikt från den 13 juli innebär att anställda vid sex myndigheter – Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket – nu är skyldiga att informera Polisen, Säpo eller Migrationsverket om de tror att någon befinner sig i Sverige illegalt.

Det gäller också så kallad sidoinformation, alltså saker som anställda råkar snappa upp när de arbetar med något helt annat.

Från början var tanken att också myndigheter som skolan, vården och socialtjänsten skulle omfattas av informationsplikten, men efter motstånd både utifrån och inom regeringen (Liberalerna) undantogs de.

Det är, som vi ska se, ingen liten skillnad. 

”Angiverilagen” är en sorgens dag för vårt samhälle

Orsaken till lagen är bland annat de problem som myndigheterna haft med att ha koll på vilka som faktiskt befinner sig i Sverige. Redan år 2015, mitt under flyktingkatastrofen, publicerade Dagens Nyheter artikelserien ”De osynliga” från det svenska skuggsamhällets allra mörkaste regioner. Ämnet var de tiotusentals illegala migranter som slet ont för några tusenlappar i månaden, ständigt i riskzonen för att utnyttjas, inte minst sexuellt, av skrupelfria arbetsgivare.

”Du behöver inte veta varför, du ska bara skriva på”, säger en arbetsgivare till Bhola från Nepal i DN-serien. Bhola blir livegen under mannen. ”Jag kan skicka tillbaka dig på två minuter”, får han höra.

I dag lever fler än 100 000 människor illegalt i Sverige, enligt vissa undersökningar. Siffran är till sin natur osäker, men den visar på ett system förenat med stora risker, inte bara för de papperslösa själva. Det finns många skäl, inte minst vad gäller brottsbekämpning, till att ett land ska ha kontroll över sina egna gränser. Om man inte har laglig rätt att befinna sig i Sverige ska man resa härifrån.

Men att införa plikt att anmäla illegala flyktingar är en annan sak. Att någon befinner sig i Sverige utan tillstånd är som huvudregel ett brott utan offer. Det är en sak att anmäla grannen till polisen om han rånat en bank, en helt annan att rapportera en familj som är övertygad om att de dödas så snart de är tillbaka i hemlandet. 

Å andra sidan är det också två väsensskilda företeelser att förpliktiga en anställd på Skattemyndigheten att rapportera olagligheter och att göra samma sak med en lärare eller läkare. Att regeringen undantog vissa myndigheter från informationsplikten var nödvändigt. I skolan, socialen och sjukvården har personalen en unik relation till sina patienter och elever, en relation som måste kunna bygga på förtroende. 

Vilka föräldrar sänder sitt barn till skolan om de vet att effekten blir att de kastas ut ur landet? Vilken läkare vill rädda ett barns liv för att sedan lyfta luren och se till att barnet utvisas till ett land där, till exempel, hens kristna tro är straffbar?

Även den ändrade, mildare lagen har fått kritik. Såväl Svenska kyrkan som Sveriges kristna råd och Frälsningsarmén har påpekat problem, som att papperslösas utsatthet riskerar att öka och att effekten av liknande lagar i andra länder ändå inte tycks bli att illegala invandrare lämnar. 

En särskild fara som påtalats från sjukvården är att nyförlösta kvinnor utan uppehållstillstånd nu riskerar att se sig själva och barnet anmälda till Skatteverket. Kommer människor att sky vården, med ohälsa och smittspridning som följd? Detta fält är något som måste utvärderas mycket noga.

Den nya lagen kan ändå beskrivas som en rimlig kompromiss. Kanske kan man bedriva en stram migrationspolitik utan ”angiverilagar”, men Sverige har inte fri invandring. Alltså måste vi effektivt, och inte bara till namnet, kunna kontrollera att de som är här har rätt till det.

Efter protesterna: Dessa yrkesgrupper undantas ”angiverilagen”

Skuggsamhället, med dess laglöshet och utnyttjande av värnlösa, sårbara människor, är en vederstygglighet. Det är inte värdigt Sverige att någon kan säga ”Du behöver inte veta varför, du ska bara skriva på” till en människa i djupaste nöd.  

En av lagens skarpaste kritiker, Vänsterpartiets migrationspolitiske talesperson Tony Haddou, säger till Aftonbladet: ”Personalen på våra myndigheter är inte gränspolisens förlängda arm”. Men det är verkligen inte en extrem åsikt att svenska myndigheter i möjligaste mån ska bistå polisen, oavsett om den har ”gräns” i sitt namn eller inte.

Samtidigt: Redan före lagens tillkomst kunde vem som helst avgöra om de skulle anmäla en illegal migrant eller avstå. Det var en sak mellan människan och hennes samvete, hennes Gud. Som människa ställs man ibland inför avgörande beslut som prövar både ens hjärta och intellekt. Det handlar om vem vi vill vara, hur vi beter oss när vi prövas på allvar.

Lagen om informationsplikt har, tillsammans med andra eventuella brister, ställt staten som en monolit mellan människan och samvetet. På så sätt har den i någon mån förminskat vad det innebär att vara människa.

Steven Crosson: Vad hände med friheten, regeringen?