Svenska muslimer har också ansvar för att hbtq-hatet får ett slut 

Klockan är tio på lördagskvällen. Under hbtq-evenemanget Christopher Street Day i Berlin kör en vit skåpbil in i en folkmassa i parken Tiergarten nära stadsporten och turistlandmärket Brandenburger Tor.

Erik Helmerson Erik Helmerson Erik Helmerson Ledarskribent

Ledarskribent på Dagen

Tysk polis slår fast att föraren hinner köra in i en mängd människor innan skåpbilen krockar mot ett träd. Föraren flyr. Uppgifter gör gällande att han också anfallit människor med kniv, kanske en machete. Kvar lämnar han en död kvinna och 29 skadade.

Det tar inte lång tid innan polisen bekräftar att den misstänkte gärningsmannen är en 21-årig man, tysk med libanesisk bakgrund. Han har tidigare gripits för flera grova brott. Och han ska ha radikaliserats, försökt gå med i IS och spritt propaganda för terrorgruppen.

På söndagkvällen sköts den misstänkte ihjäl av tysk polis. Hans vansinnesfärd i Berlin ska enligt Tysklands inrikesminister utredas som ”ett islamistiskt terrorbrott”.

Ändå är det relativt tyst om islamismens roll i kommentarerna kring dådet. Mönstret tycks vara ungefär detsamma i såväl officiella uttalanden från Prideorganisationer som större medier: Att den misstänkte har islamistisk bakgrund nämns snabbt, men sedan handlar diskussionen hellre om hot mot hbtq-samhället i allmänhet och om högerextrema dåd i synnerhet.

En av kommentarerna, i Sydsvenskan, är typisk. Visserligen är ”religiös fundamentalism” ett växande problem i Berlin, slår skribenten fast: ”Men attacken sker också i en tid då Priderörelsen i landet pressas av konservativa och högerradikala krafter.”

Skribenten konstaterar också att ”oavsett gärningsmannens motiv är det en händelse som hotar det öppna samhället”. Oavsett? Är inte just motivet bland det centrala i Berlin? Varför valde just denna man att angripa just hbtq-personer? Vilken världsbild bär han? Hur har han fått den? Finns fler som han – i så fall var, och hur många?

Få hade uttryckt sig på samma sätt om gärningsmannen hade varit nazist och/eller kristen fundamentalist. Eller rättare sagt: Från högerextrema och -populistiska håll hade man då tonat ner gärningsmannens ideologiska bakgrund på exakt samma sätt som nu i stället görs av dem som ser kampen mot högerextremism som det centrala.

Det är samma mönster som med antisemitismen. Den ena politiska sidan talar bara om judehat som har rötter i Mellanöstern. Den andra lyfter nazistisk och fascistisk antisemitism. Så förskjuts problemet alltid till någon annan, vilket enbart gynnar antisemiterna.

Hbtq-samfundet hotas från många håll och på många nivåer. Vi kristna är inte oskyldiga, man behöver inte söka länge för att hitta hat, hot och hån från kristna människor mot hbtq-personer. 

Samtidigt: Av de tolv länder där homosexualitet riskerar att straffas med döden är bara ett, Uganda, kristet. Islamistisk terror mot hbtq-personer är ett gissel, på Gaza är homosexualitet kriminaliserat av Hamas och de som befunnits skyldiga riskerar ”fängslande, tortyr och avrättning”, för att citera sajten Middle east forum.

Attacken år 2016 mot nattklubben Pulse i Orlando, med 49 döda, utfördes av en man med uttalade sympatier för IS. 2022 dödades två människor, och 22 skadades, vid London pub i Oslo under ett pride-evenemang. Även där var gärningsmannen en islamist med IS-sympatier.

Det talas ofta om huruvida islam är ”svenskt” eller inte. Så sent som i juni sa Denice Westerberg, ordförande för SD:s ungdomsförbund, till Aftonbladet att man inte kan vara troende muslim och samtidigt svensk.

Egentligen är det ju så enkelt som att islam från början är en allt annat än svensk religion, men att det i dag finns hundratusentals svenskar som är muslimer. På det sättet är det en svensk religion – men med det följer att islam också ska behandlas som andra samhällsfenomen.

Här måste vi, som klyschan lyder, ha två tankar i huvudet samtidigt. Muslimer som kollektiv kan inte lastas för vad enskilda muslimer gör – men vi måste alltid ställa frågan om varför de gör det. Vad är det i islam som den predikas i Sverige och utomlands som får några av dess utövare att tillgripa det grövsta våld? Vad sägs om hbtq-personer i svenska moskéer? Vilka värderingar förmedlas i muslimska samtalsgrupper och nätforum?

Efter dådet i Berlin sa den tyske förbundskanslern Friedrich Merz att en attack inte är våldets första stadium:

”Det börjar med intolerans, med bortstötande, med diskriminering, med tanklösa kommentarer och med dåliga skämt”.

Att antyda att vi inte ska skämta, för det ovillkorligen leder till terrordåd, visar förstås en märklig syn på yttrandefriheten. Men Merz har rätt i att vi har ett ansvar i hur vi uttrycker oss om våra medmänniskor. Det gäller såväl kristna som muslimer. Man kan till exempel plädera för kristen moral utan att frossa i fördömanden och raljans mot hbtq-personer, som om vi inte alla vore syndare, utlämnade till Guds nåd. 

Med hån och hat ökar risken för avhumanisering. Vilket i sin tur kan sänka trösklarna för våld.

Steven Crosson: Är det fortfarande tillåtet att kritisera islam?

Det är stor skillnad på hur samfundet diskuterar islam i dag och för tio år sedan. Då, under den värsta wokevågen från vänster, handlade samtalet mest om hur viktigt det var att inte stigmatisera vissa grupper. 

I dag är luften friare, på gott och ont (mest gott). Islam utsätts för både debatt och kritik. Men fortfarande är det för få som säger det som borde vara självklart: Islamismen är ett dödligt hot, och de som är bäst skickade att bekämpa den är ickeextrema muslimer.

Det är inte minst de som i dag skulle kunna ta ett kliv fram och deklarera att det som senast utspelades i Berlin inte är deras islam, att dessa blodiga dåd inte får begås i deras tros namn.

De kraven – att ta avstånd och peka ut en annan, oblodig och demokratisk riktning – ställer vi på kristna och de flesta andra grupper. Som en del av Sverige och den demokratiska världen är det ett ansvar också för dagens muslimer.

Erik Helmerson: Var är de muslimska debattörer som kräver ett demokratiskt islam?