Lär av frikyrkorna – slå ihop Centern och Liberalerna

Vill du bli utskrattad av en person som är aktiv inom Liberalerna eller Centern? Föreslå att de två partierna ska slås ihop.

Erik Helmerson Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Idén väcks med ojämna mellanrum. Premiären tycks ha varit för 52 år sedan, då de legendariska partiledarna Bertil Ohlin (L, dåvarande Folkpartiet) och Gunnar Hedlund (C) länge och omsorgsfullt hade dukat bordet. Men på ett Centermöte i Uppsala den 19 november manifesterade sig ett litet problem: festen var tom. Ingen var det minsta intresserad av att gå ihop med Folkpartiet.

Den senaste trevaren kom 1 maj i år. Då skrev elva liberala debattörer, bland andra de förra partiledarna Maria Leissner och Bengt Westerberg, på DN Debatt en appell för sammanslagning. Deras bästa argument: ”För att befria Socialdemokraterna och Moderaterna från beroendet av ytterlighetspartier krävs mittenpartier med kraftigare politiska muskler än de i dag är utrustade med.”

Men entusiasmen för Samlingspartiet Centerliberalerna var inte mer svallande i våras än för dryga 50 år sedan. ”Centern har ingen anledning”, kommenterade Nerikes allehandas ledarsida torrt. ”Det mesta talar dock för att det stannar vid drömmar även denna gång”, konstaterade TV4.

Det är ändå märkligt. 

För svensk politik har blivit som en dator som hängt sig. Det räcker inte med att trycka på de vanliga knapparna. En omstart måste till.

De två svenska politiska blocken var som mest relevanta i en svartvit tid då vi hade två socialistiska och tre icke-socialistiska partier vars ledare rökte pipa och bar galoscher. Att samma system skulle styra riksdagen i dag är som att driva AI-utvecklingen med torvkraft.

För det första gillar blocken inte ens sig själva. S vill mycket hellre förknippas med konservativ rätts- och migrationspolitik än med röda och gröna partiprogram. SD och L kräver att få regera respektive slippa regera tillsammans.

För det andra är de allra flesta väljare överens om att ytterkantspolitik är dåligt för Sverige. Inte minst för många kristna väljare är SD:s och V:s syn på människan och samhället direkt frånstötande. Ändå står de två kantpartierna i farstun som tröskelförsäljare med sina ultimativa krav på att få ingå i nästa regering.

Erik Helmerson: När Benjamin Dousa markerar mot SD:s rasism är han den förlorade sonen

För det tredje är det politiska samtalet fast i ett kroniskt Svarte-Petter där allt handlar om vem som ska eller inte ska samarbeta med vem och i så fall hur. Svenska Dagbladet ringer runt till företrädare på olika nivåer inom Liberalerna och frågar vad som blir viktigast i helgens landsmöte. Ingen nämner sakpolitik. Alla talar om Sverigedemokraterna. Och man kan formligen känna lukten av apati inför det kommande beslutet: ”Även om folk är missnöjda, även om det sägs att en majoritet bland ombuden vill gå en annan väg, så kommer det inte att hända”, säger en L-partist.

Vi kan inte ha det så här i politiken. Det är inte sunt. 

Lägg till att L är på väg rätt ut ur riksdagen: ”Liberalernas dilemma är att partiet är svagt nästan överallt”, konstaterar statsvetaren och Timbroförläggaren Andreas Johansson Heinö i DN. Det är inte exakt det budskap man vill ha ringande i öronen när man med halmhatten på svaj traskar iväg mot helgens L-landsmöte. Samtidigt har C förtvivlat svårt att lyfta i opinionen. Båda byter partiledare flera gånger per mandatperiod. Utan att det hjälper. Det är som en hostande skrotbil där man envisas med att prova nya kylarprydnader men ingen tittar på motorn.

Argumenten mot att slå ihop C och L har varit desamma sedan 1973. De väsensskilda partikulturerna kommer upp. Få har formulerat det roligare än Expressens Linda Jerneck (före detta Liberal ungdomsordförande): ”Centerpartister vill fika hela tiden … Liberalpartister äter hellre sin quinoasallad på arbetsrummet och hinner skriva en debattartikel till, innan de går hem till sina riktiga vänner.”

Andra nämner Liberalernas storstadsförankring vs Centerns stövlar djupt i landsortsmyllan och, förstås, att de två partierna skiljer sig åt i sakpolitiken – inte minst vad gäller lag, ordning och migration.

Men. Här gör bedömarna (minst) två fel. Dels tänker man alldeles för kortsiktigt. Partikulturer och sakpolitiska program går att svetsa ihop. Det skulle kännas märkligt i ungefär ett år. Men blicka längre! Sprickor mellan stad och land, mellan unga och gamla, höger- och vänsterfalanger finns i alla partier. Människan är ett vanedjur, och när en ny vana väl satt sig undrar vi ofta varför vi inte gjorde detta självklara mycket tidigare. 

Erik Helmerson: Mohamsson borde släppa fixeringen vid Sverigedemokraterna.

Dels låter man det bästa bli det godas fiende: Visst, idealet är två starka liberala mittenpartier, toppen – men om man inte gör något drastiskt, något nytt, riskerar Liberalerna att försvinna som politisk kraft.

Det stora hindret för Centerliberalerna sägs vara, och är förmodligen, relationen till SD. Tur då att problemet är lösbart. Ryck av plåstret. Slopa de röda principlinjerna mot SD och V och sikta enbart på sakpolitiken.

Ett liberalt politiskt block har, i stället för att vara surrat vid S- eller M-masten, alla möjligheter att spela på det parlamentariska läget, agera pragmatiskt och sluta sig till den statsministerkandidat som för den bästa politiken. Det skulle göra att hela det politiska fältet skulle kunna fokusera mer på sakfrågor än på vilka man kan tänka sig att samarbeta med, och varför inte.

Att kunna kompromissa, lyssna på sina meningsmotståndare och söka förståelse är ofta en kristen dygd. Många kristna väljare har sökt sig till Liberalerna och Centern. L har lockat med frisinnet, synen på Israel och kompromisslösheten mot muslimsk extremism. C inte minst med en öppnare och varmare syn på flyktingpolitiken.

En ideologisk liberalism är något helt annat än en teologisk eller moralisk; den är garanten för att staten håller sig borta från individens rättigheter och friheter, att människan, så länge hon inte skadar andra, får praktisera sin tro som hon finner bäst.

 Liberalerna och Centern har mycket att lära av frikyrkan. När församlingar och samfund krympt under tryck har de funnit styrka i att övervinna motsättningar och gå samman. Inkörsperioden må vara tung, men i längden leder den ekumeniska andan till ny kraft.

Ingen förnekar att historien talar mot en sammanslagning mellan L och C. 

Men nutiden talar för, framtiden talar för.

Frida Park: När kommer Mohamsson ta tag i troende elevers utsatthet?